Således ock de verldslige Herrarne: de skull regera land och folk utvärtes; det låta de vars De kunna intet mera än skinna och skafva, på lägga den ena tullen efter den andra, den en skatten efter den andra; släppa ut här en björr der en ulf, för öfrigt icke låta någon rätt, tro het eller sanning hos sig finnas, och handla si att det af röfvare och skälmar blifvit mer äl nog, och deras verldsliga styrelse sjunker s djupt, som de andliga tyrannernas styrelse. Der före förvänder ock Gud deras sinne, att de van vettigt fara fram, och vilja andeligen regera öf ver själar, likasom de förra vilja verldsligen re gera, på det de utan farhåga måga belasta si; med främmande synd, Guds och alla menniskor hat, till dess de skola krossas, med Biskopar Prester och Munkar, den ene skälmen med der andra; och sedermera gifva Evangelio skulder för alltsamman, och, i stället för att bigta sig häda Gud och säga, att vår predikan har vil lat detta. Hvilket deras förvända ondska ha förtjenat och ännu utan återvändo förtjenar såsom ock Romarne gjorde, då de blefvo förstörde. Se, der har du Guds råd öfver de stora Jönsarna. Men de skola icke tro det, på detts Guds allvarsamma råd ej må förhindras genom deras bättring. Och J skolen veta, att alltifrån verlåens begynnelse är en klok Furste en sällsynt fogel; men ännu mera sällsynt en from Furste. Furstarne äro vanligen de störste dårar eller de argaste skälmar på jorden; hvarföre man alltid af dem miste vänta sig det värsta och boppas föga godt af dem; i synnerhet i gudomliga saker, som röra själaruas väl Ty de äro Guds fångknektar och bödlar, och hans gudomliga vrede nyttjar dem, till att straffa de onda och bibehålla utvärtes frid. Han är en stor Herre, vår Gud; derföre måste ban ock hafva sådana ädla, högborna, rika skarprättare och bödlar, och vill, att de skola hafva rikedom, ära och fruktan af hvar man, till fullo och i öfverflöd. Det behagar hans gumdomliiga vilja, att vi skole kalla hans bödlar nådiga Herrar, falla dem till fötterna och med all ödmjukhet vara dem underdånige, så framt de ej sträcka sitt handtverk för lingt, att de i stället för bödlar vilja blifva herdar. Händer det nu, att en Furste är klok, from eller en Christen, så är det ett af de största under och det aldradyrbaraste tecken af Guds nåd öfver samma land. Ty vanligen går det, såsom Esaia 3: 4 säger: Herren skall gifva dem ynglingar till Furstar, och barnslige skola råda öfver dem; och Osea 43: 44, Jag gaf dig en konung i mine vrede, och skal taga honom bort i mine grymhet. VWVerlden är för ond och icke värd att hafva minga kloka och fromma Furstar: groderna miste hafva storkar.n Se fördenskull, huru fina, kloka junkrar desse äro; de vilja fördrifva kätteri, och gripa saken an så, att de blott styrka vederparten, göra sig sjelfva misstänkta och de andra rättfärdiga. Käre, vill du fördrifva kätteri, så måste du laga så, att du framför allt utrotar det ur hjertat och grundligen böjer viljan; med våld skall du ej göra slut derpå, utan blott gifva det styrka. Hvad gagnar det då, om du styrker kätteriet i bjertat, och blott utvärtes på tungan försvagar det och drifver det till lögn? Men Guds ord,! det upplyser bjertat, och dermed försvinna ock af sig sjelfva alla kätterier och villfarelser ur bjertat. Om ett sådant förstörande af kätteri har Propheten Esaia 41: 4 förkunnat och sagt: Han skall slå jorden med sin muns staf och med sina läppars anda dräpa de ogudaktiga. Der ser du, att det är munnen, som skall görat, om len ogudaktige skall dödas och omvändas. Summa summarum: sådane Furstar och tyranner reta ej, att striden emot kätteri är en strid emot jjefvulen, som intager bjertan med villfarelse, äåsom Paulus säger, Eph. 6: 42, Vi hafvom icke trid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga, nemliga, emot verldenes herrar, dem om regera i denna verldenes mörker, emot de omda andar under himmelen. Derföre så länge nan ej stöter hort djefvulen och drifver honom ar hjertat, är det för honom, om jag med svärd sller eld ombringar hans käril, detsamma som om jag med ett halmstrå strider emot blixten. Jetta allt har Herren nogsamt betygat, då han äger, Job 41: 48, att djefvulen aktar fern såom strå, och ej fruktar någon makt på jorden. Man ser det också väl af erfarenheten. Ty om nan ock med våld brände alla Judar och kätare, så är och blifver dock ingen derigerom ifvervunnen eller omvärd. Men en sådan verld skall hafva sådana Furmm mo OO -— -— wi 03 PAM FA QQ pm ÖH MW JO AM Et sm ANA AN AA