Således ock de verldslige Herrarne: de skull
regera land och folk utvärtes; det låta de vars
De kunna intet mera än skinna och skafva, på
lägga den ena tullen efter den andra, den en
skatten efter den andra; släppa ut här en björr
der en ulf, för öfrigt icke låta någon rätt, tro
het eller sanning hos sig finnas, och handla si
att det af röfvare och skälmar blifvit mer äl
nog, och deras verldsliga styrelse sjunker s
djupt, som de andliga tyrannernas styrelse. Der
före förvänder ock Gud deras sinne, att de van
vettigt fara fram, och vilja andeligen regera öf
ver själar, likasom de förra vilja verldsligen re
gera, på det de utan farhåga måga belasta si;
med främmande synd, Guds och alla menniskor
hat, till dess de skola krossas, med Biskopar
Prester och Munkar, den ene skälmen med der
andra; och sedermera gifva Evangelio skulder
för alltsamman, och, i stället för att bigta sig
häda Gud och säga, att vår predikan har vil
lat detta. Hvilket deras förvända ondska ha
förtjenat och ännu utan återvändo förtjenar
såsom ock Romarne gjorde, då de blefvo för-
störde. Se, der har du Guds råd öfver de stora
Jönsarna. Men de skola icke tro det, på detts
Guds allvarsamma råd ej må förhindras genom
deras bättring.
Och J skolen veta, att alltifrån verlåens be-
gynnelse är en klok Furste en sällsynt fogel;
men ännu mera sällsynt en from Furste. Fur-
starne äro vanligen de störste dårar eller de
argaste skälmar på jorden; hvarföre man alltid
af dem miste vänta sig det värsta och boppas
föga godt af dem; i synnerhet i gudomliga sa-
ker, som röra själaruas väl Ty de äro Guds
fångknektar och bödlar, och hans gudomliga vrede
nyttjar dem, till att straffa de onda och bibe-
hålla utvärtes frid. Han är en stor Herre, vår
Gud; derföre måste ban ock hafva sådana ädla,
högborna, rika skarprättare och bödlar, och vill,
att de skola hafva rikedom, ära och fruktan af
hvar man, till fullo och i öfverflöd.
Det behagar hans gumdomliiga vilja, att vi
skole kalla hans bödlar nådiga Herrar, falla
dem till fötterna och med all ödmjukhet vara
dem underdånige, så framt de ej sträcka sitt
handtverk för lingt, att de i stället för bödlar
vilja blifva herdar. Händer det nu, att en Fur-
ste är klok, from eller en Christen, så är det
ett af de största under och det aldradyrbaraste
tecken af Guds nåd öfver samma land. Ty van-
ligen går det, såsom Esaia 3: 4 säger: Herren
skall gifva dem ynglingar till Furstar, och barns-
lige skola råda öfver dem; och Osea 43: 44,
Jag gaf dig en konung i mine vrede, och skal
taga honom bort i mine grymhet. VWVerlden är
för ond och icke värd att hafva minga kloka
och fromma Furstar: groderna miste hafva
storkar.n
Se fördenskull, huru fina, kloka junkrar desse
äro; de vilja fördrifva kätteri, och gripa saken
an så, att de blott styrka vederparten, göra sig
sjelfva misstänkta och de andra rättfärdiga. Käre,
vill du fördrifva kätteri, så måste du laga så,
att du framför allt utrotar det ur hjertat och
grundligen böjer viljan; med våld skall du ej
göra slut derpå, utan blott gifva det styrka.
Hvad gagnar det då, om du styrker kätteriet i
bjertat, och blott utvärtes på tungan försvagar
det och drifver det till lögn? Men Guds ord,!
det upplyser bjertat, och dermed försvinna ock
af sig sjelfva alla kätterier och villfarelser ur
bjertat.
Om ett sådant förstörande af kätteri har Pro-
pheten Esaia 41: 4 förkunnat och sagt: Han
skall slå jorden med sin muns staf och med
sina läppars anda dräpa de ogudaktiga. Der
ser du, att det är munnen, som skall görat, om
len ogudaktige skall dödas och omvändas. Sum-
ma summarum: sådane Furstar och tyranner
reta ej, att striden emot kätteri är en strid emot
jjefvulen, som intager bjertan med villfarelse,
äåsom Paulus säger, Eph. 6: 42, Vi hafvom icke
trid emot kött och blod, utan emot furstar och
väldiga, nemliga, emot verldenes herrar, dem
om regera i denna verldenes mörker, emot de
omda andar under himmelen. Derföre så länge
nan ej stöter hort djefvulen och drifver honom
ar hjertat, är det för honom, om jag med svärd
sller eld ombringar hans käril, detsamma som
om jag med ett halmstrå strider emot blixten.
Jetta allt har Herren nogsamt betygat, då han
äger, Job 41: 48, att djefvulen aktar fern så-
om strå, och ej fruktar någon makt på jorden.
Man ser det också väl af erfarenheten. Ty om
nan ock med våld brände alla Judar och kät-
are, så är och blifver dock ingen derigerom
ifvervunnen eller omvärd.
Men en sådan verld skall hafva sådana Fur-
- mm mo OO -—
-— wi 03 PAM FA
QQ pm ÖH - MW JO AM Et sm ANA AN AA