Ikropp och gods, och hvad som är utvärtes på jor iden.: Ty öfver själen kan och vill Gud ej låt någon annan regera, än sig sjelf allena. Der före, derest verldslig makt understår sig att gifv själarna lag, der griper hon i Guds styrelse oc förför och förderfvar blott själarna. Det vilj vi göra så klart, att man skall kunna taga der på, på det våra junkrar, furstar och biskopa måga se, hvilka dårar de äro, när de med sin lagar och bud vilja tvinga menniskorna att tr så eller och annorlunda. Om man lägger en menniskolag på själarna att de skola tro så eller annorlunda, såsom sam ma menniska föregifver, så finnes der visserliger ej Guds ord. Finnes der ej Guds ord, så är de ovisst, om Gud vill det; ty det, som han cj be: faller, kan man ej vara viss på, att det behaga honom; ja, man är viss, att det ej behagar Gud Ty ban vill hafva vår tro blott och bart grundad på sitt gudomliga ord allena, såsom har säger Matth. 46: 48, På thetta hälleberget skal jag bygga min församling; och Joh. 40: 27, 5 Min får höra mia röst, och jag känner them och de följa mig; men den främmande följa d icke, utan fly ifrån honom. Deraf följer då, at verldslig makt drifver själarna till den eviga döden med sådant ogudaktigt bud: ty hon tvin ger alt tro detta, såsom rätt och med visshe Gudi behagligt, då det likväl är ovisst: ja visst att det misshagar, emedan intet klart Guds orc finnes derpå. Ty den, som tror såsom rätt det som är orätt eller ovisst, han förnekar sannin: gen, som är Gud sjelf, och tror på lögner och villfarelser: håller det för rätt, som är orätt. Derföre är det öfvermåttan dåraktigt, när de bjuda, att man skall tro Kyrkan, Fåderna, Koncilierna, fastän intet Guds ord fins derpå. Djefvuls-apostlar, och icke Kyrkan, bjuda sådant: ty Kyrkan bjuder intet, om hon ej med visshet vet, att det är Guds ord, såsom S:t Petrus säger: 4 Epist. 4: 44, Om någon talar, han tale såsom Guds ord. Men det skall gå åt en god tid, innan man bevisat, att konciliernas satser äro Guds ord. Men ännu dåraktigare är det, om man säger: cKonungarne och Furstarne och Menigheten tro sån Käre, vi äro ej döpte till Konnngar, Furstar eller till Menigheten, utan till Christam och Gud sjelf: vi kallas ej heller Konungar, Furstar eller Menighet; vi kallas Christne. Öfver själarna skall och kan ingen befalla, om ban ej vet att visa dem vägen till hirnmelen. Men det kan ingen menniska, utan Gud allena, göra. Derföre skall i det, som angår själarnas salighet, intet annat än Guds ord läras och antagas. HLikaledes, om de ock äro plumpe dårar, måste de ju Jikväl bekänna, att de ingen makt hafva öfver själarna. Ty ingen menniska kan döda etter göra lefvande, föra till bimmelen eller helvetet en enda själ. Och om de ej vilja tro det på våra ord, skall ju Christus nog starkt betyga det. då han säger, Mattb. 40: 98, Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hafva dock icke makt att dräpa själen: utan rädens mer honom, som kan förderfva både själ och kropp i helvete. Jag tänker, att här nog klart själen är tagen ur alla menniskors hand, och satt under Guds makt allena.n (Forts. e. a. g.)