dinaldumheter genom att upprepa och eternisera
hvad de fått till lifs. Vi kunna ej annat finna
än att detta sker genom en hemligt verkande
Guds försyn, hvars plan måste vara, att de skola
bandla så till sjeifförstörelse. Quos Jupiter vult
perdere, dementat.
Låtom oss nu höra ett och annat ur Martin
Luthers lilla skrift: Om verldslig Öfverhet ),
huruvida man är hexne lydnad skyldig. För
någon, som kanske icke gillar hela innehållet, skall
det dock säkert, om ej mer, utgöra ett intres-
sant curiosum.
IL Inledning.
Jag har tillförene skrifvit en liten bok till
den tyska adeln, och visat, hvad dess christeliga
embete och verk är; men huru de hafva gjort
derefter, är nogsamt för ögonen. Derföre måste
jag använda min flit och nu äfven skrifva, hvad
de skola underlåta och icke göra. Och hoppas,
de skola rätta sig derefter alldeles så, som de
hafva rättat sig efter den förra skriften, att de
nemligen förblifva furstar, och aldrig varda
christne. Ty Gud den allsmäktige har gjort våra
furstar galna, att de icke mena annat, än att
de kunna göra och bjuda sina undersåter, hvad
helst de vilja; och undersåterne fara ock ville
och tro, att de äro skyldige att lyda allt dette,
utan isskränkning; hvadan furstarne pu hafva
begynt bjuda folket, att lemna ut böcker, tro
och tänka hvad de föregifva; hvarmed de för-
dristat sig, att äfven sätta sig på Guds stol, och
mästra samvetena och tron, och efter sin galna
hjersa sätta den Helige Ande i skola. Påstå
ändå, att man bör icke säga dem det, utan skall
på köpet kalla dem nådiga junkare.
De skrifva och låta utgå bref, att kejsaren
har befallt det, och de vilja vara christelige, ly-
dize furstar; alldeles såsom vore det deras all-
var, och man icke biefve varse skälmen bakom
deras öron. Ty vi skulle väl se, om kejsaren
toge ifrån dem ett slott eller en stad, eller an-
nars befallte dem något orättvist, huru artigt
de skulle finna sig, så att de motstodo kejsaren
och icke måste vara lydige. Men nu, då det
gäller att skinna den fattiga och tillfredsställa
sitt sjelfsvåld på Guds ord, måste det heta lyd-
nad för kejsarens befallning. Sådana menni-
skor kallade man fordom skurkar; nu måste
man kalla dem christeliga, lydiga furstar; de vilja
dock icke låta någon komma till förhör eller
förklaring, huru starkt man ock erbjuder sig
dertill; hvilket likväl vore för dem alldeles o-
drägligt, derest kejsaren eller någon annan skulle
så förfara med dem. Det är nu de furstar,
som regera kejsaredömet i de tyska länderna;
derföre måste det ock så artigt. gå till i alla
land, såsom vi ock se. Emedan nu dessa nar-
rars ursinniga framfart länder till utrotande af
den christeliga tron, till förnekande af det gudom-
liga ordet ech till hädelse mot det gudomliga
Mojestätet, vill och kan jag icke längre se på
mina onådiga herrar och vreda junkare, utan!
måste åtminstone med ord göra dem motstånd.
Och har jag ej fruktat deras afgud, påfven, som
hotar att beröfva mig själen och himmelen, så!
måste jag ock visa, att jag ej fruktar hans af-
skum och vattenblåsor, som hota att beröfva
mig kroppen och jorden. Gud gifve, att de
måste vredgas, till dess de gråa rockarne förgås,
och bjelpe oss, att vi för deras hot icke dö,
Amen!
. . . . . . . . . . . . . .
IH. Huru långt den verldsliga Öfverheten
sträcker sig.
Här komme vi till hufvudstycket af denna
afbandling. Ty sedan vi hafve lärt, att verldslig
Öiverhet måste vara på jorden, och huru man
christeligt och saligt skall nyttja densamma; må-
ste vi nu lira, huru långt hennes arm och huru ;
fjerran hennes hand räcker, att hon ej må sträcka
sig för vida och gripa in i Guds rike och rege-
ring. Och det är ganska nödvändigt att veta.
Ty en odräglig och förskräcklig skada följer der-
af, om man gifver henne för stort rum, och det
är ej heller utan skada, om kon blifver för myc-
ket inskränkt. Här straffar hon för litet, der!!
straffar hon för mycket. Eburu det är dräg-j:
ligare, att hon afviker på den ena sidan ochl
straffar för litet, än att hon afviker på den an-!
dra sidan och straffar för mycket; aldenstund ;
s
r
Lt
det alltid är bättre att låta en skälm lefva, än
döda en from man, emedan verlden dock har
och måste hafva skälmar, men har få fromma.
För det första bör man märka, att detvenne d
slags Adams barn, af hvilka den ena delen är i
Guds rike under Christo, den andra i verldens
rike under Ö!verheten (såsom ofvanföre är sagdt), ;
hafva tväggehanda lagar; ty hvarje rike måste,
bafva sin lag och rätt, och utam lag kan intetg
rike, ingen styrelse bestå, såsom den dagliga er-y
farenheten nogsarat visar. Den verldsliga styrel- I k
sen har lagar, som ej sträcka sig längre än öfver ;
) Öfversättningen är den, som P. A. Sondend
gjort af Luthers Valda Skrifter. Vi nämna v
detta, på det läsaren i Sondeas namn måttell
fiana en borgen för, att ingen af pariigrunder
skulle hafva på svenska förvärrat eler skärpt M
Luthers uttryck. — Aftonbladet hav en gåvg!i
i det föregående lofvat anföra Luthers tankar, (
och uppfyller detta löfte nu, så mycket hellre, ej
som i vår tid och oaktadt svenska församlin-s
gen erkänner Luther för echristendomens stör- 5!
ste reormator, hans arbeten, dock af sjelfva
våra försavdlingars tjenstemän synas vara föra