dinaldumheter genom att upprepa och eternisera hvad de fått till lifs. Vi kunna ej annat finna än att detta sker genom en hemligt verkande Guds försyn, hvars plan måste vara, att de skola bandla så till sjeifförstörelse. Quos Jupiter vult perdere, dementat. Låtom oss nu höra ett och annat ur Martin Luthers lilla skrift: Om verldslig Öfverhet ), huruvida man är hexne lydnad skyldig. För någon, som kanske icke gillar hela innehållet, skall det dock säkert, om ej mer, utgöra ett intressant curiosum. IL Inledning. Jag har tillförene skrifvit en liten bok till den tyska adeln, och visat, hvad dess christeliga embete och verk är; men huru de hafva gjort derefter, är nogsamt för ögonen. Derföre måste jag använda min flit och nu äfven skrifva, hvad de skola underlåta och icke göra. Och hoppas, de skola rätta sig derefter alldeles så, som de hafva rättat sig efter den förra skriften, att de nemligen förblifva furstar, och aldrig varda christne. Ty Gud den allsmäktige har gjort våra furstar galna, att de icke mena annat, än att de kunna göra och bjuda sina undersåter, hvad helst de vilja; och undersåterne fara ock ville och tro, att de äro skyldige att lyda allt dette, utan isskränkning; hvadan furstarne pu hafva begynt bjuda folket, att lemna ut böcker, tro och tänka hvad de föregifva; hvarmed de fördristat sig, att äfven sätta sig på Guds stol, och mästra samvetena och tron, och efter sin galna hjersa sätta den Helige Ande i skola. Påstå ändå, att man bör icke säga dem det, utan skall på köpet kalla dem nådiga junkare. De skrifva och låta utgå bref, att kejsaren har befallt det, och de vilja vara christelige, lydize furstar; alldeles såsom vore det deras allvar, och man icke biefve varse skälmen bakom deras öron. Ty vi skulle väl se, om kejsaren toge ifrån dem ett slott eller en stad, eller annars befallte dem något orättvist, huru artigt de skulle finna sig, så att de motstodo kejsaren och icke måste vara lydige. Men nu, då det gäller att skinna den fattiga och tillfredsställa sitt sjelfsvåld på Guds ord, måste det heta lydnad för kejsarens befallning. Sådana menniskor kallade man fordom skurkar; nu måste man kalla dem christeliga, lydiga furstar; de vilja dock icke låta någon komma till förhör eller förklaring, huru starkt man ock erbjuder sig dertill; hvilket likväl vore för dem alldeles odrägligt, derest kejsaren eller någon annan skulle så förfara med dem. Det är nu de furstar, som regera kejsaredömet i de tyska länderna; derföre måste det ock så artigt. gå till i alla land, såsom vi ock se. Emedan nu dessa narrars ursinniga framfart länder till utrotande af den christeliga tron, till förnekande af det gudomliga ordet ech till hädelse mot det gudomliga Mojestätet, vill och kan jag icke längre se på mina onådiga herrar och vreda junkare, utan! måste åtminstone med ord göra dem motstånd. Och har jag ej fruktat deras afgud, påfven, som hotar att beröfva mig själen och himmelen, så! måste jag ock visa, att jag ej fruktar hans afskum och vattenblåsor, som hota att beröfva mig kroppen och jorden. Gud gifve, att de måste vredgas, till dess de gråa rockarne förgås, och bjelpe oss, att vi för deras hot icke dö, Amen! . . . . . . . . . . . . . . IH. Huru långt den verldsliga Öfverheten sträcker sig. Här komme vi till hufvudstycket af denna afbandling. Ty sedan vi hafve lärt, att verldslig Öiverhet måste vara på jorden, och huru man christeligt och saligt skall nyttja densamma; måste vi nu lira, huru långt hennes arm och huru ; fjerran hennes hand räcker, att hon ej må sträcka sig för vida och gripa in i Guds rike och regering. Och det är ganska nödvändigt att veta. Ty en odräglig och förskräcklig skada följer deraf, om man gifver henne för stort rum, och det är ej heller utan skada, om kon blifver för mycket inskränkt. Här straffar hon för litet, der!! straffar hon för mycket. Eburu det är dräg-j: ligare, att hon afviker på den ena sidan ochl straffar för litet, än att hon afviker på den an-! dra sidan och straffar för mycket; aldenstund ; s r Lt det alltid är bättre att låta en skälm lefva, än döda en from man, emedan verlden dock har och måste hafva skälmar, men har få fromma. För det första bör man märka, att detvenne d slags Adams barn, af hvilka den ena delen är i Guds rike under Christo, den andra i verldens rike under Ö!verheten (såsom ofvanföre är sagdt), ; hafva tväggehanda lagar; ty hvarje rike måste, bafva sin lag och rätt, och utam lag kan intetg rike, ingen styrelse bestå, såsom den dagliga er-y farenheten nogsarat visar. Den verldsliga styrelI k sen har lagar, som ej sträcka sig längre än öfver ; ) Öfversättningen är den, som P. A. Sondend gjort af Luthers Valda Skrifter. Vi nämna v detta, på det läsaren i Sondeas namn måttell fiana en borgen för, att ingen af pariigrunder skulle hafva på svenska förvärrat eler skärpt M Luthers uttryck. — Aftonbladet hav en gåvg!i i det föregående lofvat anföra Luthers tankar, ( och uppfyller detta löfte nu, så mycket hellre, ej som i vår tid och oaktadt svenska församlin-s gen erkänner Luther för echristendomens stör5! ste reormator, hans arbeten, dock af sjelfva våra försavdlingars tjenstemän synas vara föra