niskor, som hvart ögonblick vänta döden, som ser den nalkas i det mörka molnet, i blixten, som söndersliter detta moln, i böljan, som häfver sig lik ett berg omkring skeppet, ochi blindskären, som krossa dess sidor. Ack, jag skall hela natten bedja för dem! Du taiar som en bok,, sade Jvon, omen dina böner skola icke frälsa dem ! Ack, ni karlar, ni hafva hjertan af stål,, återtog Bianche; ;ni kan utan rysning se era likar i dödskampen. Men kom då ihåg, min far, att ibland dem finnas gubbar, qvinnor och barn. Skulle ingenting röra sig i ert bjerta, om ni visste att er lilla Blanche vore om bord på ett fartyg midt i stormen, eller om ni såg henne, vid skenet af en blixt, sträckande sina armar emot er, kallande er till sin hjelp, under det jetteböga vågor bröto sig emot fartyget ?. Din tokay, sade Jvon och tryckte henne i sina armar, som om han fruktade att någon ville taga henne ifrån honom. Hvarifrån får du sådana bedröfliga föreställningar ? Kan jag då vara glad, min far, bland dessa eviga töcken, i åsyn af detta ständigt oroliga baf? Solen sjelf blir blek och matt, när han skiner öfver dessa klippor och denna Jjung; dessutom äro bönderne här i trakten så elaka, så hårda... Vi lefva här såsom landsförvista. Då jag nyss var och hörde messan, som pastorn i Kerkabec läste, stodo alla bänkar toma rundt omkring mig; det såg ut, som om en hemlig förbannelse hvilat öfver er dotter. Och hvad har jag likväl gjort alla dessa menniskor, som tyckas förakta mig och känna rysning för mig? Ack, hvarföre öfverge vi icke Tremblade?