niskor, som hvart ögonblick vänta döden, som
ser den nalkas i det mörka molnet, i blixten,
som söndersliter detta moln, i böljan, som häf-
ver sig lik ett berg omkring skeppet, ochi blind-
skären, som krossa dess sidor. Ack, jag skall
hela natten bedja för dem!
Du taiar som en bok,, sade Jvon, omen dina
böner skola icke frälsa dem !
Ack, ni karlar, ni hafva hjertan af stål,, å-
tertog Bianche; ;ni kan utan rysning se era li-
kar i dödskampen. Men kom då ihåg, min far,
att ibland dem finnas gubbar, qvinnor och barn.
Skulle ingenting röra sig i ert bjerta, om ni
visste att er lilla Blanche vore om bord på ett
fartyg midt i stormen, eller om ni såg henne,
vid skenet af en blixt, sträckande sina armar
emot er, kallande er till sin hjelp, under det
jetteböga vågor bröto sig emot fartyget ?.
Din tokay, sade Jvon och tryckte henne i
sina armar, som om han fruktade att någon ville
taga henne ifrån honom. Hvarifrån får du så-
dana bedröfliga föreställningar ?
Kan jag då vara glad, min far, bland dessa
eviga töcken, i åsyn af detta ständigt oroliga
baf? Solen sjelf blir blek och matt, när han
skiner öfver dessa klippor och denna Jjung;
dessutom äro bönderne här i trakten så elaka,
så hårda... Vi lefva här såsom landsförvista.
Då jag nyss var och hörde messan, som pastorn
i Kerkabec läste, stodo alla bänkar toma rundt
omkring mig; det såg ut, som om en hemlig för-
bannelse hvilat öfver er dotter. Och hvad har
jag likväl gjort alla dessa menniskor, som tyckas
förakta mig och känna rysning för mig? Ack,
hvarföre öfverge vi icke Tremblade?