ken. Deras historiemålare hafva målat lågt det
böga. Rubens, med rikt genie, dråpligt handt-
verk, stor konst, poetisk eld, har en medelmåt-
tig smak; om man icke näns kalla den ful.
Den förträffligaste tafla är ett foster af blott
handtverk, om den icke har sammanbindningen
med tycket af fullkomlighet. Men i allmänhet
har man hos somliga nationer haft en sällhet,
att måla fula ting väl. — Det sistnämnda folket,
i sig sjelft mindre skickligt än Fransoserne, öf-
vergår dem likväl i konst. Orsaken är, att det
har mera ordning i sin allmänna lefnad; denna
ordning motväger klimatets hårdhet.
Visst är ändock, att den sanna smaken blifvit
alla dessa folkslag nekad. Man behöfver blott
resa genom Tyskland, för att finna, hvilken ren
ogörlighet det är för Norden, att hafva den.
Tänkom då aldrig på sköna konster i Sverige,
som är så långt norr opp! Låtom oss glönma
möjligheten dertill. Ehrenstrahl, Tessin, Sergel,
med flera, äro icke egentliga Svenskar; utan af
Tyskt ursprung, och således i alla fall, vid jemn-
förelsen med oss, ett slags Söderlänningar. —
Emellertid är icke så lätt att glömma, det man
älskar. Men kanske borde hvar och en, i stället
för att söka härma andra nationers Vackra, åt-
nöjas med den art af vackert, som kan — om
än på ett olika sätt — finnas hos hans nation.
Man bör nemligen förmoda, att den lag, enligt
hvilken i Naturens verk det Nyttiga och Vackra
beledsaga hvarandra, skall jemväl i Mennisko-
verk kunna öfverallt hitta någon utväg, att göra
sig gällande.
Det kan icke nekas, att de Nationer, som ägt
det bästa klimatet, äro de, hos hvilka Konsterna
bafva med mesta smak utvecklat sig. Deremot
synes skickligheten i Konsterna utmärktast hos
dem, som ägt den mesta ordning i seder. Gre-
kerne, i sin blomstringstid, förenade bägge. De
visade dermed, att konster och smak ritta sig
efter Klimat — och Seder. Konsterna öfvas, nu
för tiden, egentligen af de Nordiska folkslagen;
men också känna vi Konsternas nuvarande vär-
den. Fåfängt vore, att neka Klimatets makt;
det är den, som ursprungligen delar de mensk-
liga skickligheterna i vissa gifna summor. Det
händer således, att Smaken, hvilken är den fi-
naste egenskap hos den menniska, som här den,
kan i ett visst klimat färsvagas, på det att nå-
gro andra angelägnare förmögenheter, som äro
menniskan till nytta i detta klimat, må fördubb-
las. Insigten häraf är på engång nedslående och
tröstande. Afven under de lyckligaste luftstrek
är en god Lagstiftning lika nödvändig, som det
goda Klimatet; ty lagstiftningen verkar lika huf-
vudsakligt på handtverket af allting, som klima-
tet verkar på smaken. Hemligheten af Greker-
nes höjd är, att hos dem understödde en vis
lagstiftning klimatets gunst till anlagens utveck-
ling. Och hvad är det första i en lagstiftning?
Sederma. Dessa äga på konsterna den ganska
stora verkan, att de, i det de göra uvgdomens
första uppfostran, vänja menniskan antingen till
ordning, eller sill oordning; antingen till allvar,
eller till flård. Allvaret i seder gör, att allting
blir bra och varaktigt gjordt. Flärden i seder
gör, att allting blir oaktsamt och vårdslöst gjordt:
Sjelfva lyckan af klimatet fordrar, att i viss mån
motvägas af lagstiftningen. Se t.ex. Italien (och
särdeles det södra); som emellertid visar, buru
högt Naturens ynnest ensam kan lyfta konstnä-
rer, hvilkas nationer ej äro väl styrda och wäl
uppfostrade, — Hvad följer häraf? Att är vi
på frågan: Hvad:är Lagstiftning? svara: det är,
att genom en öfverenskommen ordning fylla den
ordning man tappar genom klimatet; — så miste
just i Norden detta svar finna sin oinskränktaste
tillämpning.
Klart är, att ett godt klimat, som gör att or-
ganerne vinna en istor styrka och bibehålla en
stor måilta, gynnar uppkommandet af ordning,
och ordningens utbildning till herravälde. Man
bar der mera tid både att tänka och pjuta, än
i Norr; der den mesta tiden, för Menniskan lik-
som för Naturen, upptages af slummer. Klima-
tet, tom sätter en stor. nöd i våra bebof, gifver
behofvet af lika stör sinneshvila, då nöden är
förbi; Det kastar ur hvila i hastverk, och från
hastverk åter i hvila. Derföre vexla känslorna
mellan tillståad af våldsamhet och lättja: hva-
dan kommer, än en dristighet, som afstympar
den för en saks mognad erforderliga tiden, än
en nedstämning, hvarunder elden aftynar, om
ock tiden bibehålles. - Huru kan man i slika
omständigheter begära em sann konst och en
sann smak? -— Store artister i Norden hafva,
med jättesnille och jättekraft, sökt besegra detta
öde; men derjemte, med stor ära för dem sjelf-
ve, bevisat sanningen af hvsd;här blifvit sagdt.
En lycka: dock, att ordningsbrist i lefnaden är
i Norden mindre sedligt farlig, än: i Södern. I
Norden bjelper man sig fram; i Södern är man
antingen-stor eller förlorad. Detta minskar lik-
väl ingalunda södvändigheten hos oss, att genom
en god lagstiftning fylla, så långt vi kunna, hvad
klimatet beröfvat 0dss af medfödd ordning och
jemnvigt. Men, med okunnighet om de natur:
liga lagarna för Menniskany skall lagstiftaren be-
gå lika stora fel, som konstnären med okunnig-
het om lågarna för det Sköna, och menniskan
öfverhufvud med okunnighet om lagarna! för
Lyckan. Hvad? om det är vår skyldighet, att
i stället för Konstens fullkomlighet söka någon
mar oc a PA OK vå mad hahiarvtavnide