ken. Deras historiemålare hafva målat lågt det böga. Rubens, med rikt genie, dråpligt handtverk, stor konst, poetisk eld, har en medelmåttig smak; om man icke näns kalla den ful. Den förträffligaste tafla är ett foster af blott handtverk, om den icke har sammanbindningen med tycket af fullkomlighet. Men i allmänhet har man hos somliga nationer haft en sällhet, att måla fula ting väl. — Det sistnämnda folket, i sig sjelft mindre skickligt än Fransoserne, öfvergår dem likväl i konst. Orsaken är, att det har mera ordning i sin allmänna lefnad; denna ordning motväger klimatets hårdhet. Visst är ändock, att den sanna smaken blifvit alla dessa folkslag nekad. Man behöfver blott resa genom Tyskland, för att finna, hvilken ren ogörlighet det är för Norden, att hafva den. Tänkom då aldrig på sköna konster i Sverige, som är så långt norr opp! Låtom oss glönma möjligheten dertill. Ehrenstrahl, Tessin, Sergel, med flera, äro icke egentliga Svenskar; utan af Tyskt ursprung, och således i alla fall, vid jemnförelsen med oss, ett slags Söderlänningar. — Emellertid är icke så lätt att glömma, det man älskar. Men kanske borde hvar och en, i stället för att söka härma andra nationers Vackra, åtnöjas med den art af vackert, som kan — om än på ett olika sätt — finnas hos hans nation. Man bör nemligen förmoda, att den lag, enligt hvilken i Naturens verk det Nyttiga och Vackra beledsaga hvarandra, skall jemväl i Menniskoverk kunna öfverallt hitta någon utväg, att göra sig gällande. Det kan icke nekas, att de Nationer, som ägt det bästa klimatet, äro de, hos hvilka Konsterna bafva med mesta smak utvecklat sig. Deremot synes skickligheten i Konsterna utmärktast hos dem, som ägt den mesta ordning i seder. Grekerne, i sin blomstringstid, förenade bägge. De visade dermed, att konster och smak ritta sig efter Klimat — och Seder. Konsterna öfvas, nu för tiden, egentligen af de Nordiska folkslagen; men också känna vi Konsternas nuvarande värden. Fåfängt vore, att neka Klimatets makt; det är den, som ursprungligen delar de menskliga skickligheterna i vissa gifna summor. Det händer således, att Smaken, hvilken är den finaste egenskap hos den menniska, som här den, kan i ett visst klimat färsvagas, på det att någro andra angelägnare förmögenheter, som äro menniskan till nytta i detta klimat, må fördubblas. Insigten häraf är på engång nedslående och tröstande. Afven under de lyckligaste luftstrek är en god Lagstiftning lika nödvändig, som det goda Klimatet; ty lagstiftningen verkar lika hufvudsakligt på handtverket af allting, som klimatet verkar på smaken. Hemligheten af Grekernes höjd är, att hos dem understödde en vis lagstiftning klimatets gunst till anlagens utveckling. Och hvad är det första i en lagstiftning? Sederma. Dessa äga på konsterna den ganska stora verkan, att de, i det de göra uvgdomens första uppfostran, vänja menniskan antingen till ordning, eller sill oordning; antingen till allvar, eller till flård. Allvaret i seder gör, att allting blir bra och varaktigt gjordt. Flärden i seder gör, att allting blir oaktsamt och vårdslöst gjordt: Sjelfva lyckan af klimatet fordrar, att i viss mån motvägas af lagstiftningen. Se t.ex. Italien (och särdeles det södra); som emellertid visar, buru högt Naturens ynnest ensam kan lyfta konstnärer, hvilkas nationer ej äro väl styrda och wäl uppfostrade, — Hvad följer häraf? Att är vi på frågan: Hvad:är Lagstiftning? svara: det är, att genom en öfverenskommen ordning fylla den ordning man tappar genom klimatet; — så miste just i Norden detta svar finna sin oinskränktaste tillämpning. Klart är, att ett godt klimat, som gör att organerne vinna en istor styrka och bibehålla en stor måilta, gynnar uppkommandet af ordning, och ordningens utbildning till herravälde. Man bar der mera tid både att tänka och pjuta, än i Norr; der den mesta tiden, för Menniskan liksom för Naturen, upptages af slummer. Klimatet, tom sätter en stor. nöd i våra bebof, gifver behofvet af lika stör sinneshvila, då nöden är förbi; Det kastar ur hvila i hastverk, och från hastverk åter i hvila. Derföre vexla känslorna mellan tillståad af våldsamhet och lättja: hvadan kommer, än en dristighet, som afstympar den för en saks mognad erforderliga tiden, än en nedstämning, hvarunder elden aftynar, om ock tiden bibehålles. Huru kan man i slika omständigheter begära em sann konst och en sann smak? -— Store artister i Norden hafva, med jättesnille och jättekraft, sökt besegra detta öde; men derjemte, med stor ära för dem sjelfve, bevisat sanningen af hvsd;här blifvit sagdt. En lycka: dock, att ordningsbrist i lefnaden är i Norden mindre sedligt farlig, än: i Södern. I Norden bjelper man sig fram; i Södern är man antingen-stor eller förlorad. Detta minskar likväl ingalunda södvändigheten hos oss, att genom en god lagstiftning fylla, så långt vi kunna, hvad klimatet beröfvat 0dss af medfödd ordning och jemnvigt. Men, med okunnighet om de natur: liga lagarna för Menniskany skall lagstiftaren begå lika stora fel, som konstnären med okunnighet om lågarna för det Sköna, och menniskan öfverhufvud med okunnighet om lagarna! för Lyckan. Hvad? om det är vår skyldighet, att i stället för Konstens fullkomlighet söka någon mar oc a PA OK vå mad hahiarvtavnide