VV LV ee ATVM RO — a VV a det skönas insigt. Flärd och Adelhet. 3:0 De fria konsterna. Snille och smak. Styl. Antikt och Modernt. 4:o Serskilda tillämpningar på byggnad, måleri, bildhuggeri. 35:o Italien och Norden. Klimat, lagstiftning, fådernesland. Såsom man vet, var Ehrensvärd en förklarad och något ensidig vän af Italien och dess folk. Nordboerne, deremot, behagade BE. föga, och hurudana hans tänkesätt, likasom hans skäl, äro, synes af den korta, men märkliga karakteristik, Hr A. efter E. lemnar i följande ord; hvilka vi anföra, helst E:s eget arbete öfver de fria konsternas filosofi både är af allmänheten föga kändt och för större delen läsare otillgängligt. Italienarn sätter icke det sanna i klassen af det fåfänga, och icke det fåfänga i klassen af det sanna: han äter i stillhet och tarfligt, är enkel i sina naturligaste behof, men visar prakt i byggnad, i konstsaker och i hofhållning; han har alltjemnt ett slags ordning. Nordens folk förbyta saken: i sina naturliga behof sätta de prakt, och hvarest prakt skulle göra verkan, der sätta de hushållning: de gå således tvärt emot det förnuftiga. Sådant kommer deraf, att deras naturliga öfverdrift och lättsinnighet påminner dem i hvart ögonblick om den öfverflöds-lycka, som de möjligen kunna ha; och att detta föranleder en fattigdom, som förbjuder dem, hvad de borde ha. Italienarn är icke löjlig, icke plump, icke hård. Superi, skryteri, slagskämperi äro honom obekanta. Han är allvarsam i böjelser, eldig i lek och stark i himnd; han har inga öfverdrifter i sättet att lefva. Just föreningen af detta böjelsernas allvar med-(å ena sidan) den stora naturliga lättheten att finna, se, begripa, och med -(å andra sidan) en vårdslös Regering, föder det slags skälmstycken och brott, som äro honom egna. Med uppfostran och tiilsyn, skulle samma folk använda sin styrka på helt annat sätt. Men styrka är der: af styrka komma dess hufvud-odygder, äfvensom dess hufvuddygder. Nordens folkslag deremot äro, i stigande alltsom de bo högre upp åt norr, behäftade med öfverdrifaing i lynne och lefnadssätt. De utölva sin styrka endast med;-språng. Detta sätt ger ingen kraft, men en hetsighet; häraf komma inga storverk, men de vanliga hastverken. De supa, de skryta, de slåss, äro fåfänga, och-äga det största smickret i sina ändamål: deremellanw hvila de ut sig i en långvarig dvala. Klimatet, som gifver dem ett slags nöd, en kort arbetstid och en lång hvilotid, bjuder dem således, att ha detta lynne, som i motgången (verklig eller inbillad) alstrar afund, och i medgången obändighet. Deras hufvud-odygd är Afund; deras hufvud-dygåd Våld; källan till båda är Öfverdrift. Blott om Fransosen, som i sin öfverdrift är mindre tung eller mera hastig, samt i följd deraf mera qvick och mera hård, kan sägas, att Lättsinnigheten är både hans hufvud-odygd och hans hufvuddygd. öm man ej i Norden lockades af mat och prål, skulle man kunna glädja hvarandra med ädla och varaktiga foster af nöjen. Men Norden år ej danad för det varaktiga. Norden är danad att förstöra, att gripa och: njuta, i stället för att skapa och underhålla. Den förra driften, tillbakahållen från andras förderf, gör det förderfvet, att man förstör sig sjelf. Driften är gifven; och tål inga hinder; Naturen har befallt — och saken verkställes. I den yttersta Norden bor en tung nation, som har sin tröghet full af. hetsigheter,; I en sydligare del af Norden bor en glad nation; men också full af hetsigheter: det är Fransosen.. Italienarn är mogen och. full af eld: khan söker måtta, och får vällust; då. de förra söka, vällust och få öfverdrift. Fan sökeri Naturen ett sannt, och får ett stört; de förra söka ett stort, och få ett förmycket; Han är, gjord att njuta starkt och länge; de förre, att njuta hastigt och ofta: Derföre — han, att skapa; de — att förstöra. Uti allt, hvari han tillåtes att tänka och alstra, hinner ban fördenskult alltid längre än de Nordiske: Just af detta skäl kan-han ej lysa i ett tidehvarf, som ideligen filosoferar och politiserar. Pr Hvad han gör såsom konstnär, visar alltid åt-minstone anlaget till ideal smak: det är, äfven i sid medelmåtta (såsom i Neapolitanska Skolan), naturligt, gladt, godt; utan möda; vackra ansigten, täcka lemmar, klar färg, fri, men begriplig sammansättning. Det kan hända honom, : att sätta grannlåt på sak; men aldrig att förvandla saken i grannlåt. Den barnsligt lekande Neapolitanska Skolan kan närmast jemnföras med den Fransyska, emedan bägge havan glad ton... Men Fransosen, alltid kärf, stympad och öfverdrifven, är ur stånd, att i någon konst hinna ett oskyldigt lynne. Han har af nöden att stödja sig på andra, och vara qvick. Fransoösen tänker mycket, och är skicklig med ett slags behag (särde1es för fruntimmers-ögat); men liten, och hinner icke halfvägs öfver den omittliga gränsen, som är emellan det Sanna och det Qvicka. Bgentligen vill Fransyskt säga detsamma, som qvickt, stympadt, obetänkt, torrt, fattigt — och gladt. Hos Tyskarne är mycket anlag åt grannlåt; men litet eller intet åt sann smak. I konsterna ha de täckhet, men blandad med tungt; liksom Fransosen har sin täckhet, blandad med qvickt, och Svensken sin med torrt. Genie och skicklighet felas icke; hvilket man i synnerhet finner hes Flamändarne ock Holländarne, Deras mästare ha en otrolig skicklighet i det sannaj men