VV LV ee ATVM RO — a VV a
det skönas insigt. Flärd och Adelhet. 3:0 De
fria konsterna. Snille och smak. Styl. Antikt
och Modernt. 4:o Serskilda tillämpningar på
byggnad, måleri, bildhuggeri. 35:o Italien och
Norden. Klimat, lagstiftning, fådernesland. Så-
som man vet, var Ehrensvärd en förklarad och
något ensidig vän af Italien och dess folk. Nord-
boerne, deremot, behagade BE. föga, och huru-
dana hans tänkesätt, likasom hans skäl, äro, sy-
nes af den korta, men märkliga karakteristik,
Hr A. efter E. lemnar i följande ord; hvilka vi
anföra, helst E:s eget arbete öfver de fria kon-
sternas filosofi både är af allmänheten föga kändt
och för större delen läsare otillgängligt.
Italienarn sätter icke det sanna i klassen af
det fåfänga, och icke det fåfänga i klassen af det
sanna: han äter i stillhet och tarfligt, är enkel
i sina naturligaste behof, men visar prakt i bygg-
nad, i konstsaker och i hofhållning; han har
alltjemnt ett slags ordning. Nordens folk för-
byta saken: i sina naturliga behof sätta de prakt,
och hvarest prakt skulle göra verkan, der sätta
de hushållning: de gå således tvärt emot det
förnuftiga. Sådant kommer deraf, att deras na-
turliga öfverdrift och lättsinnighet påminner dem
i hvart ögonblick om den öfverflöds-lycka, som
de möjligen kunna ha; och att detta föranle-
der en fattigdom, som förbjuder dem, hvad de
borde ha.
Italienarn är icke löjlig, icke plump, icke
hård. Superi, skryteri, slagskämperi äro honom
obekanta. Han är allvarsam i böjelser, eldig i
lek och stark i himnd; han har inga öfverdrif-
ter i sättet att lefva. Just föreningen af detta
böjelsernas allvar med-(å ena sidan) den stora
naturliga lättheten att finna, se, begripa, och
med -(å andra sidan) en vårdslös Regering, föder
det slags skälmstycken och brott, som äro ho-
nom egna. Med uppfostran och tiilsyn, skulle
samma folk använda sin styrka på helt annat sätt.
Men styrka är der: af styrka komma dess huf-
vud-odygder, äfvensom dess hufvuddygder.
Nordens folkslag deremot äro, i stigande allt-
som de bo högre upp åt norr, behäftade med
öfverdrifaing i lynne och lefnadssätt. De utölva
sin styrka endast med;-språng. Detta sätt ger
ingen kraft, men en hetsighet; häraf komma inga
storverk, men de vanliga hastverken. De supa,
de skryta, de slåss, äro fåfänga, och-äga det stör-
sta smickret i sina ändamål: deremellanw hvila
de ut sig i en långvarig dvala. Klimatet, som
gifver dem ett slags nöd, en kort arbetstid och
en lång hvilotid, bjuder dem således, att ha detta
lynne, som i motgången (verklig eller inbillad)
alstrar afund, och i medgången obändighet. De-
ras hufvud-odygd är Afund; deras hufvud-dygåd
Våld; källan till båda är Öfverdrift. Blott om
Fransosen, som i sin öfverdrift är mindre tung
eller mera hastig, samt i följd deraf mera qvick
och mera hård, kan sägas, att Lättsinnigheten
är både hans hufvud-odygd och hans hufvud-
dygd.
öm man ej i Norden lockades af mat och
prål, skulle man kunna glädja hvarandra med
ädla och varaktiga foster af nöjen. Men Norden
år ej danad för det varaktiga. Norden är danad
att förstöra, att gripa och: njuta, i stället för att
skapa och underhålla. Den förra driften, till-
bakahållen från andras förderf, gör det förderf-
vet, att man förstör sig sjelf. Driften är gifven;
och tål inga hinder; Naturen har befallt — och
saken verkställes.
I den yttersta Norden bor en tung nation,
som har sin tröghet full af. hetsigheter,; I en
sydligare del af Norden bor en glad nation; men
också full af hetsigheter: det är Fransosen.. Ita-
lienarn är mogen och. full af eld: khan söker
måtta, och får vällust; då. de förra söka, vällust
och få öfverdrift. Fan sökeri Naturen ett sannt,
och får ett stört; de förra söka ett stort, och få
ett förmycket; Han är, gjord att njuta starkt
och länge; de förre, att njuta hastigt och ofta:
Derföre — han, att skapa; de — att förstöra.
Uti allt, hvari han tillåtes att tänka och alstra,
hinner ban fördenskult alltid längre än de Nor-
diske: Just af detta skäl kan-han ej lysa i ett
tidehvarf, som ideligen filosoferar och politi-
serar. Pr
Hvad han gör såsom konstnär, visar alltid åt--
minstone anlaget till ideal smak: det är, äfven
i sid medelmåtta (såsom i Neapolitanska Skolan),
naturligt, gladt, godt; utan möda; vackra ansig-
ten, täcka lemmar, klar färg, fri, men begriplig
sammansättning. Det kan hända honom, : att
sätta grannlåt på sak; men aldrig att förvandla
saken i grannlåt. Den barnsligt lekande Neapo-
litanska Skolan kan närmast jemnföras med den
Fransyska, emedan bägge havan glad ton... Men
Fransosen, alltid kärf, stympad och öfverdrifven,
är ur stånd, att i någon konst hinna ett oskyl-
digt lynne. Han har af nöden att stödja sig på
andra, och vara qvick. Fransoösen tänker myc-
ket, och är skicklig med ett slags behag (särde-
1es för fruntimmers-ögat); men liten, och hinner
icke halfvägs öfver den omittliga gränsen, som
är emellan det Sanna och det Qvicka. Bgentli-
gen vill Fransyskt säga detsamma, som qvickt,
stympadt, obetänkt, torrt, fattigt — och gladt.
Hos Tyskarne är mycket anlag åt grannlåt;
men litet eller intet åt sann smak. I konsterna
ha de täckhet, men blandad med tungt; liksom
Fransosen har sin täckhet, blandad med qvickt,
och Svensken sin med torrt. Genie och skick-
lighet felas icke; hvilket man i synnerhet finner
hes Flamändarne ock Holländarne, Deras mä-
stare ha en otrolig skicklighet i det sannaj men