hvart hon skuile skicka för att få låna nog stora
bord att placera hela sällskapet? I hans annars
så trefliga arbetsrum rådde nu den största otref-
nad; den beqväma, men gammalmodiga soffan
hade blifvit utrymd mot några hårda rottings-
stolar; sin tobakspipa hade han förgäfves sökt
en half timma; under den allmänna brådskan
hade man glömt att eida och den alltför tålmo-
dige P. satt klädd i skinnpels och skref vid fön-
stret, ty hans skrifbord var också visligen un-
danflyttadt. Nu var det förbi med hela hennes
återstående lilla mod. Under en ström af tårar
kastade hon sig i sin mans armar och frågade
om han kunde förlåta all den oreda bon tillstält?
Hon ville skicka återbud, föregifva en sjukdom
ty att icke allt detta skulle bära i land, det för-
utsåg hon. Med möda lyckades det honom att
trösta henne, att ipgifva henne litet mod, och
djupt rörd öfver all hans oförtjenta godhet och
med fasta föresatser för framtiden skyndade hon
efter ved och eld, letade reda på pipan, kånkade
ensam in det tunga skrifbordet, fick några värs
liga förebråelser derföre och gick sedan med li-
tet mera lättadt hjerta till Sirpa stora errange-
Manger, Ingenting är så bedröfligt att det icke
en gång tar ett slut, och således efter tusende
genomgångna förtretligheter sig Emilia ändtligen
efter en sömnlös natt, den stora supgedagen ran-
das. Nu tillagades den ypperliga mareng-sme-
ten, den smakades på och befinns förtri fflig;
men, o himmeil inkorana i ugaen var det icke
möjligt att få dem att häfva sig, de voro och
förblefvo pannkaka, Kok raltade i mjuggs
2 hn vy På ESSEN 2:
illa frun hade skrulit så mycket med sina mar
renger, så alt man trodde att hon också riktigt