enda medel, som aterstar att alvanda aetas Ior-
ryande, sedan alla i lagarna gifna garantier åsi-
losättas och föraktas. (Forts. följer.)
REVY AF TIDNINGARNE.
Det märkligaste för tillfället inom hufvudsta-
lens press är symptomerna af den emancipations-
eber, som, enligt fleråriga observationer, aldrig
underlåter att infinna sig vid denna tid på året,
och nu röjt sig genom hvarjehanda skrik i Sv.
Biet, Minerva och Freja, angående Aftonbladets
skräckvälde, samt ena viss annan tidnings be-
roende af samma blad.
Med emancipation förstås, såsom bekant är,
örstörandet af Aftonbladet, denne tidningarnes
srymme förtryckare, och alltid är det Dagligt
Allehanda, som af de goda, och godaste,, ut-
ses att hänga bjellran på katten, hvilket de
sjelfva, för vissa orsaker, ej riktigt gå i land
med.
För att ägga D. A. härtill kittlas det en längre
lid med hvarjehanda pikar och glåpord, om be-
roende af Aftonbladet, vasallskap o. m. d., till-
dess man aftvingat det en sjelfständighetsförkla-
ring och om möjligt några förelöpande eller ef-
terföljande yttringar af missnöje med Aftonbla-
Jets åsigter i vissa mer eller mindre vigtiga
frågor.
Vi hafva alltid trott att dylika förklaringar
från D. A:s sida äro alldeles onödiga, och vi
hafva sjelfva gjort hvad härutimnnan på oss an-
kommit, då vi tillkännagifvit att icke något ser-
skildt eller annat heroende eller samband mellan
A. B. och D. A. finnes, än det som bör existera
mellan alla blad, hvilka i hufvudsaken tänka
lika. Vi hafva tillkännagifvit detta, utan att lik-
väl derföre tilltro oss riktigare än D. A. sjelf
kunna inse och bedöma hvad detta i sin ställ-
ning helst bör göra, och då D. A. äfven nu fun-
nit passande att aflåta en dylik förklaring, anse
vi det konseqvent att icke blott notificera den-
samma för vår publik, utan ock bifoga det om-
döme, att vi anse den så fullkomligt öfvertygan-
de, i hänseende till grurdlösheten af något
serskildt Dagligt Allehandas beroende af Af-
tonbladet, att den nästan kunde ingifva far-
håga för något beroende af en motsatt sida,
om nemligen något sådant öfverhufvud vore
tänkbart hos den, som sjelf förklarar sig obe-
roende.
Dagligt Allebanda har förklarat, att det hos
A. B. finner åtskilliga större och mindre, rätt
väsendtliga fel och lyten, mot hvilka det lika li-
tet hädanefter som hittills skall undandraga sig
att uppträda,, men att D. A. dock icke hvar-
ken kan eller vill förbinda sig, att i sällskap
med Biet och Minerva nedskälla och förfölja A.
B. och dess redaktörer, såsom ett afskum af
menskligheten, eler att behandla det så, som det
vore utom både den andliga och verldsliga la-
gen. Om ieke Biet och Minerva finna sig till-
fredsställda af denna förklaring, om de vilja
drifva D. A. ända till det erkännande, att det
anser Å. B:s redaktörer som ett afskum af
menskligheten och att det föresatt sig att be-
handla dem såsom vore de utom både andlig
och verldslig lag, så kräfde de visserligen mer
al D. A., än de sjelfva vilja prestera. Ty ehu-
ru vissa devuerade blads och enkannerligen Sv.
Biets beteende låter förmoda, att de i sitt hat
till A; B. gerna skulle vilja lösgöra sig från alla
band af både verldslig och moralisk lag, så kun-
de dock icke ens Sv. Biet offentligen utsäga nå-
got dylikt, utan att på samma gång förstöra den
lilla rest af skenhelighet, det ännu äger qvar,
och uppenbart bekänna, att det är hvars mans
niding. Då D. A. sålunda gått ända till ytter-
sta gränsen af sjelfständighet, vis å vis det blad,
med hvilket det i hufvudsaken vill vara ense,
så måste man hålla det räkning för den mode-
rationen att hafva stadnat dervid och icke öppet
förbundit sig till ett nidingsdåd.
Uppfordradt att förklara sig öfver den för-
menta motsatsen mellan D. A:s beteende nu och
dess yttranden i det s. k. prysliga Bibangetn,
som D. A. utsände mot A. B. år 4837, förkla-
rar Allehanda, att det, nämnde år, var A. B.
som anföll Allehandas redaktör personligen i nor-
ska frågan, att A. B. då cckså fick allt hvad
det p. t. behöfde,, och att striden slutades så
att ÅA. B. erböd fred.