Att en sådan förklaring förutsatte ett uppbäf-
vande af Rikets Ständers rätt att ensamt besluta
ingående Bankens styrelse och förvalining, är
väl påtagligt; men Riksrältens Dom lyder så-
lunda:
Enär svarandernes rådslag i förevarande fall icke
innefattar tillstyrkande af någon åtgärd till rubb-
ning i den Rikets Ständer uti 72 Regeringsfor-
men förbehållna rått, att hafva deras Bank under
egen garanti och vård, så att den ostörd må förval-
tas af deras Fullmäktige efter de ordningar, stadgar
och reglementen, hvilka redan äro gjorde eller vi-
dare af Rikets Ständer kunna göras, varder Hr Ju-
stitie ombudsmannens härutinnan förda embetstalan
ogillad.
Då man läser denna mening, nödgas man o-
vilkorligen läsa om densamma, för att öfvertyga
sig, att man verkligen fått se domen i denna
sak; ty helt visst måste de flesta tro, att den
handlar om något helt annat. Eller kan man väl
tro sina ögon, att det Kgl. beslutet icke kunnat
medföra ett störande af Bankens förvaltning, e!-
ter de stadgar och reglemente, Rikets Ständer
gjort. De hade ålagt sine fullmäktige i Banken,
att bereda ett sådant kreditiv, på det att reali-
sationen skulle betryggas, och Konungen svarar,
att hans begärda bemedling icke !emnades, utan
i det fall Han pröfvade behofvet och lämplighe-
ten af åtgärden. Det är en sak för sig, att den-
na begäran om Konungens bemedling var ett öf-
verflöd, och att Rikets Ständers Bank gerna dec
förutar kunnat skaffa sig ett utländskt kreditiv.
Men svaret var onekligen egnadt att betaga Ri-
kets Ständer möjligheten att ordna Bankens an-
geiägenheter, emedan det måste hos sffärsmannen
uppväcka tvifvel om Rikets Ständers behörighet
att, utan Konungens sanktion, upptaga det be-
slutade lånet, och det uttryckte i alla fall eit
beslut, att Regeringen ej ämnade erkänna Ri-
kets Ständers rätt att ensamme besluta om Ban-
kens styrelse, samt stod således i uppenbar strid
med grundlagens bokstafliga lydelse. Det oak-
tadt ogillar Riksrätten Justitie-ombudsmannen:
häruti förda embetstalan. Det är ej mödan värd!
att hålla sig vid detta uttryck, ,ogilla,, som ej
är Riksrätten tillständigt. Den äger döma; der
äger frikänna de åtalade; men pogilla, sjelfva å
talet äger den- ej. Åtalet sker på den ena
statsmaktens väsnar; och likasom ingen läre:
gilla, om en Svensk Domstol förklarade sig o-
gilla, att t. ex. Kongl. Maj:t anbefallde sin Ju:
stitie-kansler att utföra ett åtal, som sedan be
fanns utvisa den tilltalades oskuld, lika litet äger
en Riksrätt att ogilla det åtal, som å Rikets
Ständers vägnar är af KonstitutionsUtskottet be:
slutadt. ,
Resultatet af domen är imedlertid, att deres!
man i dess besynnerliga innehåll skall utfinns
någon verklig tanka, konunga-makten skull
kunna vägra sin medverkan och mellankoms
till allt, som Rikets Ständer, angående Banken
besluta, blott Konungen ej försökte tzga Banker
ifrån Rikets Ständers vård; det är: hvarje alt
män kungörelse, hvars utfärdande Rikets Stän
der eller deras Fullmäktige kunde begära a
Konungen, skulle blott utfärdas efter en a
Kongl. Maj:t gjord pröfning af behofvet, lämp
ligheten, 0. s. Vv. En sådan pröfningsrätt vilj
vi icke bestrida konungamakten i de fall, d
det möjligen kunde vara något i fråga, son
upphäfde allmän lag eller enskild rätt; ty äfver
vi tro, att Konungen i sådant fall hvarken bord:
eller kunde med sin underskrift bekräfta en så
dan akt, om Fullmäktige eller ens Rikets Stän
der begärde det). Men wi tro åter, att on
blott fråga är om behof och lämplighet a
hvad Rikets Ständer rörande Bankens rörelst
oeh förvaltning beslutat, är det Rikets Ständer
ensak, och Regeringsmaktens anseende eller plig
kunna alldeles icke bero af de begärda åtgär
dernas mer eller mindre ändamålsenlighet. FE
inblandning uti denna del af Bankens angelä
genheter, är just hvad Grundlagen åsyftat at
hindra; och vi tro, att Regeringen i framtide
gör bäst uti, att icke af Riksrättens besynner
liga beslut låta förleda sig till försök i den vä
gen, emedan nationens opinion i detta afseend
är både tillräckligt upplyst och stadgad. De
var det ifrån Rikets Ständers beslut afvikand
kongl. beslutet, angående Riksgälds-sedlarnes re
alisation, som märkligt bidrog till missnöjet mo
Konung Gustaf IV Adolph; det var försöke
att inverka på Bankostyrelsen år 1809 i Mar
mårad, som då uppväckte en stark opinion emo
samme Konung, och som ansågs så mycket ver
kande till hans fall, att det åberopades i dei
Regeringsmakten öfvertagande Riksföreståndaren
proklamation. Nu mer skall hvarje försök, att gör:
Bankens förvaltning beroende af Regeringen
anses som ett öppet våld emot en af nationen
vigtigaste rättigheter. Imedlertid har Riksrätten
sätt att behandla denna sak, återlifvat misstro
) Besynnerligt nog är det likväl just en sådar
handling, som var en ibland vår nuvarande Ko
nungs första regeringsåtgärder såsom Konung
eller utfärdandet af den allmänna kungörelse
Rikets Ständer då begärde om inställelse a
all utvexling af speciemynt i Banken, hvar
igenom myntoredan för lång tid legaliserades