sökt landsort till det på förströelser så rika Stock-
holm; eller också deraf, alt jag aldrig varit sär-
dleles road af musik, spektakler eller dans, nog
af; mina tankar och känslor hafva varit helt an-
norlunda och för kontrastens skull med edra eg-
na, torde det kanske tillåtas mig att meddela
dem.
Underliga känslor fatta mig alltid vid åsynen
af en mängd menniskor; mitt öga flyger hastigt
från den ena till den andra. Hvilken åtskillnad
i blickar, miner och uttryck! Besinnen, huru
många olika passioner kunna icke rymmas i ett
enda bröst och huru omätlig kan icke räknin-
gen då blifva; smärta, sorg, tårar, skratt, glädje
och hälsa, huru nära kunnen j icke sluta eder
tillsamman utan stt ändå meddela eder till hvar-
andra! Huru många begär, huru minga önsk-
ningar, huru mycket hat, huru mycken kärlek,
hura minga återhållna tårar, huru mycket till-
gjordt löje, huru mycken afand och missnöje
och slutligen huru mycken liknöjdhet och tark-
iöshet, kuru många gäspningar och huru myc
ken outtalad längtan hem igen; och allt detta,
som ute i lifvet uppenbarar sig i tusende for-
mer och verkar och arbetar, det ligger här stilla
slutet inom sig, så att man kuade tvifla på dess
tillvarelse, om man icke dagligen såg verknin-
garna deraf; få vi längre i våra betraktelser,
lyta vi en flik af den Isis-slöja, som döljer fram-
tiden, så tänken eder, huru passionerna för e-
lagt sig till hvila, huru alla dessa grann-
ckor blifvit pryida för sista gången, alia
dessa äregiriga planer sade, öfverstrukna; hu-
ru de alla gått dit derifrån ingen kommer till-
aka och sögen mig sedan! månne det icke för-
dde brist både på förstånd och omdöme, att
hele dea usla om naden, när j icke kunde
bejömma kärnans värde?
Men jag ser i andanom flera vackra munnar
öppna sig till den fiågan: Hvem är då du, och
hur ser du ut, som går dit der det icke roar