skar hon ingenting så mycket. som att j icke
redan slängt bort bladet utan att j viljen läsa
till slut, hvad hon bar att säga eder.
Men blotta och bara reflexioner blifva i läng-
den tråkiga att skrifva, hvad skola de då icke
blifva att läsa? det är aldeles icke meningen,
och jag vill derföre rita upp för eder en liten
tafla ur lifvet. Jag vill, lyst af minnets fackla,
skåda tillbaka på förflutna tider, på den der
gamla fruns vår och sommar, kanske träffas äf-
ven hennes höst af en eller annan so!glimt och,
om det roar er, skolen j äfven få del deraf;
vänten er icke några märkvärdiga, sällsamma äf-
ventyr; och lifvet erbjuder så sällan några så-
dana, men äfven under de alldagliga bestyren
mötas vi al så mycket, som förtjena vår upp-
märksamhet, skada att vi blott så sällan gifva
akt derpå.
Soupgernas och de så kallade nöjenas tid är
inne. Se så, sägen j, ;nu tycker hon inte om
dem heller., Tyst en enda minut, min bästa!
och jag skall säga dig, det de i mitt minne å-
terkalla min första soupe; det är just den jag
tänker beskrifva för dig med uppriktig önskan,
att den icke måtte förorsaka dig lika många
gäspningar, som vanligtvis intröffa, då du sjelf
besöker en sådan.
Så kuriöst det än kan låta, vill jag dock un-
derrätta er om, att den der gamla frun också
en gång varit ung; bon gjorde, icke endast i
I verkligheten utan äfven i verldens ögon, ett hvad
man kallar, godt parti; vand från barndomen
vid arbetsamhet och sträng hushållning, kunner
j icke föreställa er, huru besynnerligt det i bör-
jan förekom henne att på en gång se sig ägare
af allt hvad hon önskat; en liten täck och iref-
lig våning, vackert hemmavält duktyg, — med
ett ord, allt hvad som fordrides för att finna
sig väl; men aldrig kunnen j gissa hvad som
mest fägnade henne. Hon var ännu likasom ii-
iet främmande för sina vackra möbler och sina