IV Adoli.
— ————.—Å
— Det är intressant att se huru Sv. Biets
koryfeer vrida sig på rosten. I en insänd, ar-
tikel om: Huru det går an att stigande stå till-
baka, erhåller man i dag en föreläsning om det
dåliga skick, hvaruti den partriarkaliska fornti-
den befann sig. I hast heter det nu — tverte-
mot hvad man så ymnigt får: höra från devue:
mangets lärostolar — att forntidens samhälisför-
fatining var ytterligt demokratisk. Huru hänger
detia tillssmmans med de eviga prediknaingarne
om att statens närvarande skick, monarkism, en-
välde och till och med en väl ordnad despoti,
allt detta härliga, härleder sig primitivt ur Pa-
triarkalismen, folkens rot och första, rätta tilståcd
i samhälls väg, hvarför också despotism för dem
vore så naturlig, att man egentligen bryter mot
folkens ursprungliga och egendomliga lifsprineip,
då man vili införa begreppen om en sann kon-
stitutionalitet, eller om ett folkvälde, som kan
kontrollera sin styrelse?
Vi se, att Biet häruti begått en stor inkonse-
qveas, en ny, hoax, hvartill vi vid tillfälle äter-
komma. För närvarande åtnöja vi oss med att
adaotera det faktum, att bisidan ändiligen blifvit
framtvunget till erkännande af, att folkens ur-
sprungliga och naturliga samhällsskick var de-
motratiskt, hvilket vi alltid påstått; och hvaraf
följderna onekligen blifva, att, då frågan blir om
att i samhällsväg återgå till sanning och natur,
vet man, hvart man endast kan vända sig, för-
nuftigtvis lika mycket som historiskt. Att den ur-
sprusgliga Demokratien var ofullkomlig, och, så-
som befintlig i outveckladt skick, led af mingen
bristfällighet, är lätt begripligt. Mea principen
qvarstår icke destomindre, likasom naturen; det
tillbör vårt tidehvarf biott att söka utveckla den
till fullkomlighet och bortskära dess brister, hvil-
ket icke är detsamma som att öfvergifva princi-
pen (hvilket Biet önskar), utan tver:om, att i
högsta och bästa mening bibehålla den, hvilket
vill säga: inrymma den i en fullt kontrollerad
konstitutionell monarki.
——Ä Lt