IV Adoli. — ————.—Å — Det är intressant att se huru Sv. Biets koryfeer vrida sig på rosten. I en insänd, artikel om: Huru det går an att stigande stå tillbaka, erhåller man i dag en föreläsning om det dåliga skick, hvaruti den partriarkaliska forntiden befann sig. I hast heter det nu — tvertemot hvad man så ymnigt får: höra från devue: mangets lärostolar — att forntidens samhälisförfatining var ytterligt demokratisk. Huru hänger detia tillssmmans med de eviga prediknaingarne om att statens närvarande skick, monarkism, envälde och till och med en väl ordnad despoti, allt detta härliga, härleder sig primitivt ur Patriarkalismen, folkens rot och första, rätta tilståcd i samhälls väg, hvarför också despotism för dem vore så naturlig, att man egentligen bryter mot folkens ursprungliga och egendomliga lifsprineip, då man vili införa begreppen om en sann konstitutionalitet, eller om ett folkvälde, som kan kontrollera sin styrelse? Vi se, att Biet häruti begått en stor inkonseqveas, en ny, hoax, hvartill vi vid tillfälle äterkomma. För närvarande åtnöja vi oss med att adaotera det faktum, att bisidan ändiligen blifvit framtvunget till erkännande af, att folkens ursprungliga och naturliga samhällsskick var demotratiskt, hvilket vi alltid påstått; och hvaraf följderna onekligen blifva, att, då frågan blir om att i samhällsväg återgå till sanning och natur, vet man, hvart man endast kan vända sig, förnuftigtvis lika mycket som historiskt. Att den ursprusgliga Demokratien var ofullkomlig, och, såsom befintlig i outveckladt skick, led af mingen bristfällighet, är lätt begripligt. Mea principen qvarstår icke destomindre, likasom naturen; det tillbör vårt tidehvarf biott att söka utveckla den till fullkomlighet och bortskära dess brister, hvilket icke är detsamma som att öfvergifva principen (hvilket Biet önskar), utan tver:om, att i högsta och bästa mening bibehålla den, hvilket vill säga: inrymma den i en fullt kontrollerad konstitutionell monarki. ——Ä Lt