(-licke finnes specielt nämnd i Ansvarighetslagt
elså vore således alla de grundlagsstadganden, sc
gjafse att betrygga nationen om deltagande i!
-Igarnas stiftande genom sina ombud, Rikets Stä
-Ider, utan ali betydelse. Det vore då ej läng
rKonung och Ständer, som gemensami, stifta
, och förändrade lagarna, utan Konungen allen
-Joch således vore Konungens envälde i lagsti
-Iningen återinfördt. De rådgifvare som tillstyr
att Konungen, tvertemot lydelsen af 87 S R
geringsformen, allena skulle stifta eiler förand
lag, vore då oåtkomlige för allt ansvar; och d:
som kontrasignerat en sådan enväldigt tillkor
men lag skulle ieke kunna träffas af straffet.
Likväl innehåller 8 Ansvarighetslagen: p2
lom föredragande uraktiåter att till Statsråde
flprotokoll göra föreställningar emot sådant K
luungens beslut, som han finner stridande em
II Regeringsformens bokstafliga föreskrift, och oa
tadt Konupgens ändock fortfarande yrkande a
Jett sådant beslut skall utfärdas, ej då utöfvi
Isin rättighet och pligt att kontrasignationen de
vägra, skall mista embetet, utan att någon t
kunna deri åter insättas eller till annat embe
inom Statsrådet förordnas.. Om således me
också antager den tydningen, att laglig påfölj
licke kan triffa de öfrige rådgifvare, hvilka til
styrkt Konungen, att enväldigt stifta eller fö
ändra lagar, måtte väl detta icke kunna gäl
för den, som genom kontrasignationen gilvit e
sådan olag ist tillkommen lag kraft och verkar
Denne borde väl åtminstone behandias efter
SS Ansvarighetslagen.
Skulle åter äfven detta sednare lagbud var
utan betydelse, då finnes, på sätt vi redan ytt
rat, icke mer i Sverige den ringaste säkerhe
för lagstiftningens gemensamma utöfning af d
begge statsmakterna: Konung och Ständer. De:
förre stadgar då allt hvad han behagar, ka:
derför fordra Jydvad och deråt gifva verkställig
het. Han är då åter despot: enväldigt beslu
tande om allt som rör enskild rätt, lif, egendor
och frihet. Alla de garantier, som efter 4809
års revolution Svenska folket ansett sig i dessc
afseenden äg2, äro tillintetgjorde. Man säger
derigenom folket: I edra lagar finnes intet strafi
för brottet att vara Konungen behjelplig till ati
enväldigt stifta eller ändraidessa lagar! J kunnen
alltså ej yrka ansvar å den, som dertill lemnar
råd och biträde! J hafven blott att åtlyda dessa
lagar; de må tillkomma grundlagsenligt eller icke:
och de former edra så kallade grundlagar före-
skrifvit för lagars :stiftande och förändrande äro
blotta skuggbilder, som gäckat er enfald!
Hur konseqvent detta räsonnemang vore, sy-
nes deraf, att då 87 Regeringsformen icke
heller finnes specielt omnämnd i första af an-
svarighetslagen för Statsrådet, så skulle följden
af Riksrättens dom nödvändigt blifva, att Stats-
rådet, när det under Konungs utrikes resor, svå-
rare sjukdom, minderirighet och Konungaättens
itsång, förde Regeringen, borde kunna öfverän-
lakasta eller förändra Rikets allmänna lagar,
wuru det bäst behagade.
Riksrättens tro, att bristen på en sådan spe-
ifikation i Ansvarigbetslagen medför hinder för
talets upptagande till pröfning, förutsätter lik-
väl, att Svenska domare- och embetsmannakorp-
erne skulle helt och hållet hafva förgätit Sveri-
;es Allmänna Lag och 8 Missgerningsbalken.
Jen lyder så här:
Söker någon, eler dåter sig bräöka, att
ippenbarligen eller genom hemlig stempling,
nföra, upphjelpa eller befordra enväldsre-
ering i Riket, eller annat regeringssätt än
let Ständerna i Riket fastställdt hafva,
traffes såsom Rikets förräda.e och miste lif,
ra och gods.,
Detta lagbud, som tillkom med specielt hän-
eende till grundlagens upprätthållande, upplyser
ydligen hvilket begrepp Svenska folket af ålder
jort sig om sättet för utöfvandet af folkets su-
eränitet. Frågas derföre, om icke ett domslut
om gynnar införandet af envälde i lagstiftnin-
en, är i uppenbar strid med det positiva för-
udet, att upphjelpa elier befordra enväldig re-
ering i Riket? (Forts. följer.)
honökenstnnimkndtsksanRe
AO Of KP EC er
ir: i Vi Nar At TY SJ oa Vå Ia al Hök ben svan S de: nl ed le