tillåtit sig och åt hvilken deras domare nu g vit kelgd, i framtiden måste föra vårt så kalia konstitutionella samhälle, och i hvilken ställni statsmakterna nödvändigt derigenom skola kon ma till hvarandra. Deraf fianes, att RiksRä tens dom, i fall de prejudikat den innefatt skulle anses vidare tillämplige i Rikets styrels nödvändigt måste bringa oss tilbaka under et väldet, och detta resultat måste å alla sidor lj na till varning. Inses det icke af Regeringer börjar den ej genast återgången till lagenlight och aktning för folkets önskningar och dess re presentanters rätti;heter; fortfar den vidare, a! tro sig kunna ansvarslöst och strafflöst beskat! folket, slösa med dess skattemedel, och nedbryt formerna för lagarnes och myndigheters verk samhet, så kunna de omstörtande följderna en sådan blindhet likalitet här, som annorstäde undvikas, ty att svenska folket ej nöjer sig me enväldet, är otvifvelaktigt. Riksrättens dom, i fråga om några i administra liv väg vidtagna beslut, som bordt såsom lag frågor behandlas, nemligen: Angående Rikets Ständers förslag till ny vexel lag; (se Aftonbladet 4 51 dea 3 Mars). Angående Rikets Ständers förslag till lag fö enskilda banker; (se Aftoubladet JM 34 den ! Mars). Avgående utfärdandet af Kongl. Förordninge: den 30 Juni 4838 rörande Mosaiste trosbekän nares rättigheter och skyldigheter, m. m., (st Aftonbladet MI 56 den 9 Mars). Domen lyder sålunda: Vid zranskning af hvad anfördt blifvit, finne Riksrätten, att då Rikets Ständer den 6 Juni 1809 ut 106 icke allenast bestämmer, huru, i der förutsatte fall Konstitutionsutskottet eger ställa ledamot a! Statsrådet under åtal inför Riktsrätt, utan ock stadger, att Statsrådsledamot, som kan finnas hafva, på sätt der omförmäldt är, gjordt sig till ansvar skyldig, bör af Riksrätt dömas efter allmän lag och den serskildta författning, som, till bestämmande af sådant ansvar, utaf Konungen och Rikets Ständer fastställd varder; och, i sammanhang härmed, en sådan serskild författuing, benämnd ansvarighetslag, den 410 Februari 4810 blifvit utfärdad, som, enligt öfvarskriften, utgör den lag, hvarefter ledemot af Statsrådet, föredragande samtden embetsman, Konungen allmän befattning med kommandomål uppdragit, skola för embetsförscelser dömas; hvilken ansvarighetsisg uti serskilda paragrafer uppräknar och bestämmer de grundlagsbud för öfverträdelse, hvaraf Riksrätt må döma till ansvar, som tillika finnes utsatt för hvarje fall, antingen uttrycklingen, eller genom hänvisning till allmänna lagen; äfvensom samma ansvarighetslag uti 5 I 2 punkten och uti 8 Ä innebål.er den föreskrift, att om, genom lagstridigt förhållande i embetet af statsrådsledamot eller föredragande, någon lider skada till lif, personlig frihet, ära elier egendom, sådan embetsman derföre bör dessutom straffas, på sätt allmänna lagen i 4 kap. 12 rättegångsbalken stradgar för domare, som vrång dom fäller; hvaremot 6 af ansvarighetslagen förmår, att om statsrådsledamot eller Konungens rådgifvare i kommandomål uraktlåter att öfrige dem i grundlagen uttryckligen föreskrifne, men i ansvarigslagen icke serskildt uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga och fullgöra, ankomme det på Rikets Ständer, att hos Konungen göra sådan anmälan, bvartill 407 af regeringsformen dem berättigar, med ikttagande ef de vilkor, samma i dess sednara mement innehåller; så och enär af dessa stadganden i regeringsformen och ansvarighetslagen, med hvarandra jemförda, uppenbart är, att fråga om förment öfverirädelse af grundlagen icke kan komma under hufvudsaklig pröfning hos Riksrätten i andra kände!ser, än der om öfverträdelse skulle hafva egt rum, Riksrätt må kunna, i fenlighet med ansvarig: hetslagen, fälla till ansvar; men 87 regeringsformen, emot hvilken berr Justitieombudsmannen för menet rådslogen uti här ifrågsvarande punkter vara stridande, icke finnes i ansvarighetslagen omnämnd, kan, hvad Justieombundsmannen, rörande desse punkter, anmärkt och påstått, icke till vidare pröfning upptagas. 87 Regeringsformen handlar om sättet för agars stiftande. Deri säges, att Rikets Ständer iga gemensamt med Kozungen makt att stifta ulmän civiloch kriminalsamt kyrkolag, och Itt sådan förut stiftad lag förändra och uppläfva. Om således Konungens rådgifvare tilltyrker Konungen, såsom här varit fallet, att cke antaga de lagförslag Rikets Ständer beslutat, itan sjelf utfärda lagar i ämnet, olika met lessa förslag, eller att såsom fallet t. ex. var ned Judereglementets förändrande, utan gemenamhet med Rikets Ständer och i visst fall, i trid med Rikets Ständers uttryckta mening, utärda ny lag, har den händelse inträffat, som i 06 Regeringsformen fianes förutsedd, att råditvare tillstyrkt öfvertrådeise af bokstafliga föeskriften i grundlagens 87 GS. Skulle nu åtal mot rådgitvare, som enligt amma 106 för sådan tillstyrkan gjort sig ti nsvar skyldige, på sätt Riksrätten här yttrat, cke kunna till pröfning upptagas, emedan 87 Ä emm ÖR AA —