Den bok, vi här anmäla, eger mycket af detta ednare. Vi hade ämnat omtala den långt förut, när den länge funnits tillgängbLg i bokhandeln; ven vi sparade dermed, af skäl, att vi visste, let en annan — Plato och Goethe — vore i anågande, hvilken skrift, utan att stå i nödvändigt ammanhang med Svenska Siare och Skalderp, lock till hälften vore af samma hand, och torde .enom innehållets slägttycke förtjena att inför ubliken nämnas vid sidan derat, och ungefår Då samma gång. Det blir alltid en stor förtjenst af Hr A., att rafva haft det litterära, nästan till och med det politiska mod, som erfordrats, att icom den krets, der Hr ÅA. befinner sig, utgifva ett arbete, rättvisande en person, sådan som Svederborg, och framställande konom i en alldeles annan dager, in fördömelsens. Det är väl sannt, att fosforisterne i sin ungdom hafva om den illa beryk lade mystikera vågat hysa och i tryck om honom säga lika fördelaktiga saker. Poebtiska kalendern lemnade redan en ganska vacker sonnett, af Hr A., till Svedenborgs lof. Men man har i så många andra afseenden sett fosforisterne, äldre vordne och insatte på platser, rygga betydligen tillbaka. Vi upprepa således, att vi anse som en verklig förtjenst, värd att — om ej annat för ovanlighetens skull — framhållas, det professorn Atterbom åtminstone häruti tänker och yttrar sig likt studenten och magistern Atterbom. Han har imedlertid, rörande Svedenborg, sagt sin bestämda mening med denna bok vara, att icke vidröra den farliga mannen såsom theolog, atan endast betrakta honom i hans förhållande ill det sköna, det artistiska. Här är således imnet att framvisa, hvilka estetiska elementer finnas i Svedenborgs lära. Hr A. har till och med (sid. 39) försigtigtvis reserverat sig emot sin auktors theologiska satser. Detta utgör väl ifven, kanhända, Hr A:s öfvertygelse, cch således någonting mera, än en blott säkerhetsakt, nödig för akademien. Likvål må det anmärkas, att såsom Svedenborg ingenting särskildt skrifvit i och för estetiken, så att hela hans åsigt öfver det sköna — såsom Hr A. sjelf vidgår — inrymmes inom det theologiska eller theosofiska gebietet, der det endast hos S. står att finna; så blir det ej så godt att kunna gilla hans skönhets-theori (om man så får kalla dep), på samma gång som man i grunden ogillar hans åsigter om Gud, menniskan och verlden, d. v. s. hans theologi. Om vi ei alltför mycket bedraga oss, hänga de så oskiljaktigt tillsammans, att de stå eller falla med hvarandra. I ett enda afseende kunde väl Hr ÅA. synas hafva rätt att undantaga Estetikern S. ifrån Theologen. Det är nemligen, om man blott vill betrakta honom i boken Pe Cultu et Amore Dei. Om denna -bok yttrar Hr A. (sid. 46), att den blifvit författad med en poetisk inspiration, som, på ett dussin skalder fördelad, vore tillräcklig att fästa dem på Diktens himmel, såsom stjervor af första storleken. I afseende på sjelfva innehållets beskaffenhet finner man likväl utan svårighet, att, ehuruväl S.s bok de Cultu et Amore Dein, skiljer sig från hans egentligen theologiska skrifter genom en glänsande och klangfull Jatin, (sisom Hr A. anmärkt), samt framför allt deruti, att icke af S. sjelf vara utgifven för direkt gudomlig uppenbarelse, så stå dock grundföreställningarne äfven här på alldeles samma botten; hvadan S. såsom tänkare öfver det Sköna icke i denna bok i någon hufvudsak kan skiljas ifrån sin karakter såsom theolog. (Forts. e. a. 8.) LoRNmmmrnrs rer — 2