Den bok, vi här anmäla, eger mycket af detta
ednare. Vi hade ämnat omtala den långt förut,
när den länge funnits tillgängbLg i bokhandeln;
ven vi sparade dermed, af skäl, att vi visste,
let en annan — Plato och Goethe — vore i an-
ågande, hvilken skrift, utan att stå i nödvändigt
ammanhang med Svenska Siare och Skalderp,
lock till hälften vore af samma hand, och torde
.enom innehållets slägttycke förtjena att inför
ubliken nämnas vid sidan derat, och ungefår
Då samma gång.
Det blir alltid en stor förtjenst af Hr A., att
rafva haft det litterära, nästan till och med det
politiska mod, som erfordrats, att icom den krets,
der Hr ÅA. befinner sig, utgifva ett arbete, rätt-
visande en person, sådan som Svederborg, och
framställande konom i en alldeles annan dager,
in fördömelsens. Det är väl sannt, att fosfori-
sterne i sin ungdom hafva om den illa beryk
lade mystikera vågat hysa och i tryck om ho-
nom säga lika fördelaktiga saker. Poebtiska ka-
lendern lemnade redan en ganska vacker sonnett, af
Hr A., till Svedenborgs lof. Men man har i så mån-
ga andra afseenden sett fosforisterne, äldre vordne
och insatte på platser, rygga betydligen tillbaka.
Vi upprepa således, att vi anse som en verklig
förtjenst, värd att — om ej annat för ovanlighe-
tens skull — framhållas, det professorn Atter-
bom åtminstone häruti tänker och yttrar sig likt
studenten och magistern Atterbom.
Han har imedlertid, rörande Svedenborg, sagt
sin bestämda mening med denna bok vara, att
icke vidröra den farliga mannen såsom theolog,
atan endast betrakta honom i hans förhållande
ill det sköna, det artistiska. Här är således
imnet att framvisa, hvilka estetiska elementer fin-
nas i Svedenborgs lära. Hr A. har till och
med (sid. 39) försigtigtvis reserverat sig emot
sin auktors theologiska satser. Detta utgör väl
ifven, kanhända, Hr A:s öfvertygelse, cch så-
ledes någonting mera, än en blott säkerhetsakt,
nödig för akademien. Likvål må det anmärkas,
att såsom Svedenborg ingenting särskildt skrif-
vit i och för estetiken, så att hela hans åsigt öf-
ver det sköna — såsom Hr A. sjelf vidgår — in-
rymmes inom det theologiska eller theosofiska
gebietet, der det endast hos S. står att finna;
så blir det ej så godt att kunna gilla hans skön-
hets-theori (om man så får kalla dep), på samma
gång som man i grunden ogillar hans åsigter
om Gud, menniskan och verlden, d. v. s. hans
theologi. Om vi ei alltför mycket bedraga oss,
hänga de så oskiljaktigt tillsammans, att de stå
eller falla med hvarandra.
I ett enda afseende kunde väl Hr ÅA. synas
hafva rätt att undantaga Estetikern S. ifrån Theolo-
gen. Det är nemligen, om man blott vill be-
trakta honom i boken Pe Cultu et Amore Dei.
Om denna -bok yttrar Hr A. (sid. 46), att den
blifvit författad med en poetisk inspiration,
som, på ett dussin skalder fördelad, vore tillräck-
lig att fästa dem på Diktens himmel, såsom stjer-
vor af första storleken. I afseende på sjelfva
innehållets beskaffenhet finner man likväl utan
svårighet, att, ehuruväl S.s bok de Cultu et
Amore Dein, skiljer sig från hans egentligen the-
ologiska skrifter genom en glänsande och klang-
full Jatin, (sisom Hr A. anmärkt), samt fram-
för allt deruti, att icke af S. sjelf vara utgifven
för direkt gudomlig uppenbarelse, så stå dock
grundföreställningarne äfven här på alldeles sam-
ma botten; hvadan S. såsom tänkare öfver det
Sköna icke i denna bok i någon hufvudsak kan
skiljas ifrån sin karakter såsom theolog.
(Forts. e. a. 8.)
LoRNmmmrnrs rer — 2