eller den saken. Alla borde visserligen var:
eciga i den princip, att regeringarne äro ti
för folkens skull, och att folken icke äro skyl
dige att för sitt bista och beqvämlighet upp
offra hela deras tillvarelse. Denna sanning er
håller först sin fullkomliga stadfåstelse när del
ersännes, att eti folk bör styras efter de begrepp
och föreställningar, som på någon wviss tid äre
rådande hos detsamma. Det eada sätt, hvarpi
man i nutidens stater kan erbålla kännedom om
folkets grundåsigter, är att låta det välja sig re-
preientanter efter den bästa möjliga vallag. Ge-
nom desse representanter skola då folkets vilja
och önskningar uttala sig så rena och oförfalska-
de, som det är möjligt att få inhemta dem. Och
minne de åsigter, som således yttras genom de
män, sjelfva folket valt, detta folk, som skall
åtnjuta det goda och bära det onda, represen-
tationens beslut kunna medföra, månne dessa ä-
sigter icke äro lika förståndiga, som de, hvilka
ulihöra enskilda ministrar? Folken hafva visst
icke alltid funnit sig lyckliga af att ställa en höris-
aristokrati eller åtminstone fami!jearistokrati vid
statens roder, utan att det varit dem möjligt att
förändra den kurs, dessa ärftlige styresmän funno
för godt att hålla. När det talas om det priva-
ta rältstillståndet i ett land, äro alla benägne
att erkärna som en fördel, att det på det noga-
ste öfverensstämmer med de begrepp, som för
den tiden äro rådande hos folket. Men hvad är
folkrepresentaticnens rösträttighet annat än ett
verkliggörande af folkets rätt att bestämma sina
egna förhållanden, de offentliga så väl som de
enskildta? Konungen, i den sannskyldiga konr-
stitutionella staten, kan icke anses annorlund?
än som den synlige högste representanten och
utöfvaren af folkets vilja. Derför bör det förut-
sättas, att han vill handla i öfverensstämmelse
med folket, och göra sig till en handhafvare af
dess vilja och öfvertygeise. Detta kan gauska
väl ske utan att han blir slaf af en egennytiirz,
chikazös och motsträfvig majoritet inom repre-
sentationpen. Det ovilkorliga eller vilkorliga veto,
hvarmed den konstitutionelle monarken är be-
klädd och den rätt, som är honom förlänad att
upplösa representationen, för att underrätta sig,
huruvida hon är det sanna uttrycket af nationens
vilja alldeles i förbindelse med den moraliska in-
flytelse, som hvarje icke demoraliserad regering
måste utöfva, äro de medel, hvarigenom 1ro-
nens innehafvare blir i stånd att erhålla kunskap
om folkets tänkesätt. Denna lära om nödvändig-
beten af ministrarnes underordnande under folt-
viljan är icke ny; den är tvärtom ofta erkänd
och ännu oftare uttalad, äfven af absolute regen-
ter. Fredrik II af Preussen har sjelf erkänt deu
i följande ord: De flesta furstars villfarelser
och fördomar bestå i följande: De tro att Gud
har skapat herskare öfver menniskor, hvilkas väl
eller ve anförtrotts dem endast och allenast för
deras ensidiga storhet, lycka och stolthet, och att
deras undersåtare endast äro bestämda till att
vara deras böjelsers och tyckens verktyg och
tjenare. Så snart det visar sig, att den grund-
sats, hvarifrån de utgå, är falsk, måste också a!ta
deraf härledda slutföljder vara falska och förderf-
liga.n
Det är temligen allmänt medgifvet, att den
konstitutionella statsformen är bäst lämplig
utt framdraga en stats värdigaste och utmärkta-
ste män, till de högsta och vigtigaste embeten,
synnerhet minister posterna. Professor Bang
bestrider väl icke helt och hållet denna sats;
nen jemte några komplimeater till våra nuva-
ande högste embetsmän, framställer ban likväl
om en frukt af sednare tiders erfarenhet, att
lugligheten kan ungefär lika lätt bana sig vägen
ill inflytelse och anseende i de absoluta, som i
le konstitutionella staterna. Om man imedler-
id vill betrakta sakeroa sådana de verkligen äro
friare konstitutionella stater, torde man ickel
unna neka, att folkrepresentanterne här hafva
tt tillfälle att visa sin duglighet och sina in-
igter i statsmannavärf, som fattas dem i abso-
uta monarkier. När man dertill ihågkommer,
tt den demokratiska principen, som går ledande
;enom de konstitutionella statsförfattningarne,
ätt nog kallar de män, som visat den största
kicklighet och som mest harmoniera med folk-
iljan, till de högsta embeten, isynnerhet mini-
terp!atserna, utan att ängsligt fråga efter deras
ärkomst och enskilda ställning, då synes det :
ss, att ingen billigtvis kan fordra någon till-:
örlitligare borgen för förtjenstens begagnande
ch erkännande. Deremot är det temhgen all-,
nänt veterligt, att vid de högre embetenas till-,
ättande i absoluta stater, har man der icke ,
ndast afseende på kandidaternes duglighet, utan ,
t
1
J
fven på deras stånd och ställning. Vi behöfva
detta hänseende icke uppehålia oss ensamt vid
Janmark. Hos oss har nemligen erfarenheten
TREE NR RN RK FAR AE EEE PRE Ke TR
0 SR: ON SI a EF