Stadens tappre befälhafvare, Ulrik von Ihlen til-
lika med Herman Tärk, ledde honom, en på
hvardera sidan. Vid hörnet af Withusenska hu-
set skildes de åt. Herman vexlade ännu några
brådskande ord med Ulrik, hvarefter den sed-
nare begaf sig till stadsporten, då deremot den
förre följde den vacklande gubben in i huset.
Mitt barn! mitt barn! ropade fader Bor-
gentrich, då de inkommit i sällskapsrummet och
sammanslog de knotiga händerna öfver den kala
kjessan. Herman Tärk sprang beslutsamt fram
till den, ännu på golfvet liggande, afdånade Su-
sanna och bar henne försigtigt till rådsherrns
mjuka, ofantliga länstol. Friskt vatten och ät-
tickal ropade han med ångest. ,Herre Gud,
att de friska icke bistå de sjuka! — Fröken Eli-
sabeth! tillade han ironiskt, skulle ni ej vilja
ha den godheten och anstalta om att vatten och
ätticka kommer in? — Tänk om döden bort-
ryckte äfven modrena från det arma barnet der?
Jungfru Elisabeth kastade en vredgad blick
på honom. Ni är ju hemma här, junker Her-
man,, sade hon med skärande köld. Jag skall
skicka en piga in med det, som ni hegärt. Men
jag Vet just icke, om det är i sin ordning att, då
min mor är sjuk och min far frånvarande, göra
vårt hus till ett hospital, helst för sådana personer.,
Hoa gick ut, Bestört och med syabar smärta
i sina anletsdrag stirrade Herman efter henne.
Fadrens röst hade väckt den arma Susanna
ur sin dåning. Hon uppslog de stora, sköna
ögonen, och då hon såg den älskade fadrens ån-
gestfulla ansigte lutadt öfver hennes, blefvo hen-
nes förvridaa drag mildt vänliga och förtviflan
lemnade rum för ett stilla vemod.