LJ
och hvad garantier den erbjuder. eMan har
säger han, sett åtskilliga statsförfattningar, son
i deras upprinnelse haft någon likbet med der
af Bang föreslagna. Vi mena de så kallade ok
trojerade eller beviljade konstitutionerna. Vic
deras införande har den ledande tankan varit
att suveräniteten egent.igen hvilade hos kronan
ech att de rättigheter, som medgålvos folket och
dess representanter, voro mnådegåfvor. Om fol
kets naturliga rätt var der hvarken tanka eilei
fråga. Ofverallt antog man, att en sådan för-
fattning skulle, å ena sidan, vara oåterkallelig
och oföränderlig; men nästan öfverallt glömde
furstarne, att hvad som en gång är bortgifvet,
kan ej återtagas; de ansågo de oktrojerade kar-
torna såsom allernådigsta förläningar, hvilka an-
tingen kunde förändras eller återkallas, åtmin-
stoae under en efterföljande regent, som icke
samtyckt, att öfverlemna någon del af statsmak-
ten åt folkets representanter. Hur har det också
gått med dessa oktrojerade författningar? De
äro allesammans, åtminstone de vigtigaste, öfver-
ändakastade. Så gick det med franska kartan år
4814, polska konstitutionen af 18135, hannover-
ska grundlagen af 4833 och spanska statutet a!
år 48:24. Man begynnte med att angripa, elu-
dera ch kringgå dem i de mindre punkterna,
intill ess sjelfva hufvudpunkterna voro under-
gräfda. Då insågo folken att alla rättigheter,
som man med så mycken pomp och ståt hade
tilldelat dem, voro byggda på en grund af sand;
det visade sig, att regenterne icke kunde bort-
gilva de rättigheter, som voro deras oafhändeliga
egendom, och ännu mindre taga dem tillbaka.
Ehuru det sålunda väl kunde sägas: aatt Herren
gaf och Herren tog, instämde folken likväl icke
i daofvadt vare Herrans namn, och om icke
äfven något annat hittills vunnits, så har åt-
minstone begreppet om folksuveräniteten allt-
mer stadzats och renats genom den strid, hvar-
under de oktrojerade författningarna störtade
tillsammans. De mest skiljaktiga, politiska auk-
toriteter hafva, ehuru under olika former, utta-
lat såsom deras öfvertygelse, att hvarest författ-
ningen är grundad på ett ensidigt medgifvande
af regentens suveränitet och hvarest en konsti-
tution tillvägabringas, med åsidosättande af fol-
kets andel i statsmakten, och den öfvervägande
makten följaktligen anses samlad iregentens per-
son, der kan en, sådan författning icke vinna
någon trygghet. Ar 4834 sade Thiers om fran-
ska kartan af år 1844: Den karta, som förlä-
nades ofvanifrån, var en olycka, emedan den,
som anser sig berättigad att meddela en konsti-
tution som en nådegåfva, kommer sedan lätt
till den öfvertygelse, att han också är berättigad
att förändra den,. Ungefär en likadan föreställ-
ning finna vi hos Polignac. I denne ministers
betänkande till Carl X, angående Juli-ordonnan-
serna, heter det: Rättigheten så väl som plig-
ten att garantera statsförfattningen, är suveräni-
tetens oafhändeliga attribut. Ingen regering kunde
ega bestånd, om den icke hade rätt att sörja
för sin egen säkerhet. Denna makt går framför
alla lagar, ty den är grundad i tingens natur;
men dessa grundsatser hafva likväl en positiv
sanktion, ty sjelfva kartans 2:a bekläder ers
majestät med en tillräcklig makt, väl icke att
förändra våra institutioner, men att befästa dem
och göra dem så mycket oföränderligare. Den
tvingande nödvändigheten tillåter icke att län-
gre uppskjuta med utöfningen af denna högsta
makt. OÖOgonblicket är inne, då man bör taga
sin tillflykt till åtgärder, som ligga i kartans
anda, men utanför den lagliga ordningen, hvars
bjelpkällor äro uttömda. Frankrikes svar på
denna konunga-suveränitetens omisskänneliga för-
klaring blef en seger för folksuveräniteten.
Man har i allmänhet antagit som en väsendt-
lig fördel, att ingen minister i en konstitutie-
nell stat kan bibehålla sig längre, än den har-
monierar med folkrepresentationens pluralitet.
Just detta förhållande anser Bang för skadligt,
emedan det, efter hans tanka, lägger hinder il
vägen för en kraftfull styrelse, enär ministerom-
byten derigenom så ofta föranledas, och det i
sjelfva verket äfven skall göra Konungen beroen-
de af representationens majoritet, då han nödgas
välja sådana ministrar, hvilkas grundåsigter öf-)
verensstämma med dennas. Den största olägen-
het vid ministrarnes beroende tycker han sigl
finna i den omständigheten, att några enskildtal
röster, stundom blott en enda röst, förmå göra
utslag i representationens beslut öfver en hufvud-
sak, så att ett par individer äro i stånd att stör-
ta en minister, om den är af annan tanka än
representationens majoritet. Vi tro att man icke l.
grundligt nog behandlar frågan huruvida mini-
strarne böra vara ansvarige eller icke, när man i
sår ut från den tillfälliga händelse, hvarest fle-:
a röster gifva utslaget för elier emot i den
PER NRO OB EUT RER ERE ERA RASER