ripit, men vi ansett böra upprätthållas, kunna
i icke ingå på någon modifikation.
Hr Printzensköld föreställde sig att rådbus-
ätten, så väl som advokatfiskalen Falkman tagit
niste. om rätta förståndet af karteförordningen: .
let hade då anstått herr P. att utan arghet fram-
tälla sina skäl inför hofrätten och visa något ;
uf den aktning för sina vederparters åsigter, som
han äskade för sina egna. I det stället anfaller
han herr Faikmans offentliga karakter, för det han
dristat anse aktuarien hafva misstagit sig och för
det han låtit rätten slita tvisten. Så förfar ju
icke !ea kunnig och hyfsad jurist. Hvad skulle
väl hofrätten tänka om sådane anspråk på ofelbar-
het hos en advokatfiskal i kammarrätten, helst
tär hofrätten derjemte fann, att denne gåpåare
icke kunde ur rtiksdagsförhandlingarne, den gamla
stadgan eller den nya framdraga minsta sanno-
likhet för det påståendet, att Ständerna velat för-
ändra namnet exception till deduktion? Hof-
rätten måste ju föreställa sig, att herr P. pre-
tenderade det hofrättens ledamöter, såsom statens
embetsmän, också voro förpligtade att, mot eller
med sin öfvertygelse, döma efter aktuariens å-
sigt, :å kärt dem vore att ej af P. stämplas, så-
som de der velit förnärma kronans rätt och
bästa. Korteligen, vår tanka är, att herr P. bör
låta bli att göra andra embetsmän några be-
skyllningar, för det de i tvistiga fall föredraga en
domstols utlåtande framför dess aktuaries, och i-
synnerhet bör herr P. akta sig derför, då han
sjelf har uppenbarligen orätt.
Men detta angick herr P. personligen och må
då anses af mindre vigt, Annat är förhållandet
med den grundsatsen, att hvarje rättskaffens
medlem af ett borgerligt samhälle bör vid alla
tillfällen göra hvad han kan, för att afvärja en
orättvisa. Detta är den förträffligaste af alla kon-
troller, ty om den rätt begagnas, möter orättvi-
san en aktor i hvarje duglig medborgare. Man
låter icke en orättvisa passera blott derföre, att
den ej kostar mer än 2 sk.; man är tvärtom
beredvillig att gifva ut 2 Rdr och göra sig myc-
ket besvär på köpet, för att få den rättad.
Denna grundsats vele vi låta gälla till herr P:s
ursäkt, för det han anställde en obefogad rätte-
gång; men då en aktor, med kronofogden sä-
ger: när jag dricker är det rätt, pirump, och
i enlighet med denna snygga maxim vill för-
mena grundsatsens iakttagande, så snart den
rör orättvisor, som begås till statskassans för-
mån, då förtjenar han agas, och då är nödigt
att det förkastliga i hans handlingssätt offentligen
frarebålles på det försöken att i denna riktning
missbruka embetsmyndigheten må i tid stäckas.
Det är för Regeringen, så väl. som för enskilda,
isynnerhet af vigt, att embetsmännen iakttaga
nyssnämnde grundsats, ty de förstå det bäst och
komma oftast i tillfälle dertill.
Dagligt Allehanda anser oss hafva, åt vår åt-
gärd att framdraga herr P:s ifrågavarande hand-
lingssätt, gifvit färgen af politisk fiendskapp,
då vi dervid nämnt hans tillgörande på riddar-
huset, liksom Allehanda anser herr P:s aktorat
i tullbalansmålet förtjent af loford och, af vissa
orsaker, ej har något att anmärka vid hans ak-
torat, angående OÖfverdirektören Almroihs ve-
dermälen.
Det lärer likväl knappast böra anmärkas, att
Aftonbladet aldrig framställt Hr P. såsom någon
politisk person och att vi ej heller bordt finna
någon politik i hans ifrågavarande skrift till
Kongl. Hofrätten, då vi betraktat den snari
sagdt som ett tokeri. Men är det icke, detta
oaktadt, alldeles rätt att, då en offentlig person
uppträder, med så tydlig afsigt att imponera och
då bans ställning väl borde gifva någon vigt åt
hans åsigter, man då gifver dem, som kunde
vara i fara att förledas af hans efterdöme, litet
närmare notis om hvem mannen är, och föran-
leder någon jemförelse mellan hans förra och hans
sednare handlingssätt? Detta hafva vi gjort då
vi framdragit Hr P:s förra aktorater och hans
beteende på Riddarhuset, såsom med det närva-
rande jemförliga tillfällen för Hr P. att visa sitt
devuemang för statens kassakista. Uti tullba-
lansen må vi gerna medgifva D.A. att Hr P.
var sträng i påståendernav, åtminstone mot de
underordnade; men det är icke genom stränga
Piståenden, utan genom motiverna för dem, ge-
nom utredning och bevisning, som en aktor vi-
sar sitt allvar. Hvad Hr P:s motiver i tul!ba-
lansen duga till, kommer väl att visa sig; hans
artighet att, efter andragandet af de goda moti-
ver, som redan af en annan biifvit framdragna,
frikalla Hr öfverdirektören: Almroth från all
brottslighet i hänseende till uppsåtet, är på sin
tid i detta blad tydligen framhållen.
—M——
err Prinizensköld genom sitt handlingssätt an-lF
l