—
vid kanten af skogen och såmedelst tillstäng
den enda utvägen derifrån.
Det hjelpte icke — Georg måste vända on
och gå ett långt stycke tillbaka, för att komm:
på en fotstig. På detta sätt afvikande från de
egentliga vägen, hoppades han slutligen komma
genom meras och skogssnår, till en trakt de
hvarje fara skulle upphöra, der fiendtligt krigs
folk omöjligen kunde ligga och der hvarje stig
hvarje träd, hvarje rishög var honom lika be
kant som gallerierna i fädernehuset. Han fanr
nu en beqväm stig, på hvilken han raskt fort
skred. Ett rysligt skri från vakttornet fördubb
lade hans steg. Mörker, det svartaste, det oge
nomträngligaste, höljde hvarje stjerna, så att har
icke en gång såg sin egen uträckta hand. Hai
fortgick imedlertid och ville just taga ett skut
öfver diket, då ett gällt Wer da! hämmade han:
steg, och han stod der stilla, som en gränspelare
Wer da! gif fältlösen!s ropades tätt bredvic
honom, och han märkte att flera gestalter rörd
sig i mörkret. Sankt Georg och Jacobl ro
pade han beslutsamt, stötte för sig med svärde
och träffade. Motståndaren sjönk till marker
med ett verop af: fiende! spion! men Georg kom
undan och boppade lyckligt öfver diket. Mer
då kände han ett hvasst styng i bröstet, när:
venstra skuldran, tillika susade det öfver ho
nom, liksom stora vingar, och en blixtstrål
träffade hans hufvud. En ryslig smärta ryckt
öfver hans ansigte; liksom pukslag lät det fö
hans öron, och han tumlade sanslös ner i diket
Han ligger der,, sade en grof basröst, ,falt:
i honom, Borchert, så att han inte undkommer.
Jag känner ingenting, svarade en annan,son