grundsatsen af, att det sjuka i kroppen miste häfvas genom uppväckande af de i densamma (af Gud och skapelsen) befintbga naturliga krafter till helsa; i och med hvilken princip åtminstone allt skråck är förvisadt från låkarekonsten, oaktadt väl ganska mycket sedan måste återstå för att för hvarje enkom sjukdomsfall uppfiana den rätta behandi:ngen. För den andliga läkarekonsten eller religionen är det denna princip, om hvars antagande eller förkastande den stora dogmatiska striden i grunden nu föres. Allt annat i theologien är ingenting emot denna fråga. Påståendet är på ena sidan, alt det sjuka i själen måste häfvas genom uppväckande af de i henne befintliga (af Gud gifna) andliga krafter till helsa (hviket uppväckande sker genom omfattandet af Christus med kärlek och tro). och att när detta skett, så är själen i och dermed, och så länge den sig så befinner, frisk, d. v. s. frälsad. På den andra sidan bestrider man detta vara frälsningens och återlösningens sjelfva princip. Hr Igoells bok omfattar det förra af dessa två systemer; och ban har med logisk grundlighet och noggrant anförande af den Hel. Skrifts egna crd bestyrkt sina framställningar. Hans arbete skiljer sig ifrån så många andra theologiska, på den sednare tiden utgifoa skrifter deruti, att ej bestå i en massa lösa praisonnementer, utan gå till väga med en utmärkt ordentlig methodik, hvarigenom det eger den vetenskapbhiga formen. (Forts. e. a. 8.)