THORSLUNDAPREDIKAN.
Denna beryktade predikan, hvaraf ett frag-
ment blifvit af flera blad meddeladt, hölls j
Thorslunda kyrka på Oland, sistlidne Annandag
påsk, af s. m. adjunkten Lunell. Ett af Kalmare-
bladen framdrog åtskilliga uttryck deri, och kon-
sistorium i Kalmar kunde icke undvika att be-
ifra den kyrkliga skanda!en, om hvilken konsi-
storium sannolikt redan förut blifvit, fpå privat
väg, tillräckligt underkunnig. Adjunkten Lunell
inkallades derföre inför domkapitlet i Kalmar
den 27 April, och biskopen upprepade för ho-
nom en del af de i tidningarne öfver berörde
predikan fällde omdömen, underrättade honom
att en skrift rörande samma predikan blifvit af
apotbekaren: Frondelius ingifven och pastors, pro-
sten Melens, uslåtande inhemtat, samt affordrade
honom förklaring.
Förloppet af denna undersökning inför Kal-
mare domkapitel är ganska intressant. Den vi-
sar till en början att de af tidningarna citerade
uttryck ingalunda voro de enda eller värsta af
de furiösa utfall adjunkten Lunell tillåtit sig.
Deraf erfar man ock, ait Lunell icke, såsom man
kunnat föreställa sig, extemporerat alltihop, utan
haft ett skrifvet koncept, som föga eftergifver
det muniligen föredragna, ehuru han i ifvern
tillåtit sig en och annan utflykt utöfver koncep-
tet, der uttryckea i detta ej synts honom nog
skarpa.
Det är någonting mycket märkligt i adjunkten
Lunells förklaring, som icke heller kan undgå
allmänna uppmärksamheten. Det första är att
han helt och hållet nekar till sannfärdigheten af
apolhekaren Frondelii skrift, eharu den af alla
omständigheter styrkes; det andra är, att Lunell
ställer sig riktigt förnärmad af konsistorii frågor,
huruvida han med sina skamlösa utfall mot
Thorslunda församlings lärare och deras lärosätt,
verkligen åsyftat dem, eller med sina besatta
uttryck haft någon afsigt att väcka uppseende;
Detta förnekar Lunell helt och hållet och vid-
håller sin försäkran, ehuru han af biskopen till-
räckligt varnades genom - den märkliga frågan,
om han ,inför domkapitlet talat sanning. Kon-
sistorium synes hafva antagit, att denna Lunells
försäkran verkligen var uppriktig, sannolikt eme-
dan konsistorium, som en from kristen, tänkte
att Gud allena ser till hjertat. Men om detta
antagande är riktigt, hur kan då prestaembetet
förtros åt en person, som så totalt saknar all
urskiljning och allt Medvetande om ordens och
uttryckens betydelse, att hans mening med dem
måste tydas i rak strid med alla förnuftiga men-
niskors, den enfaldiges si väl som den lärdes
uppfattning? Dessa reflexioner hafva icke bordt
lemnas osagda, ty det är nödvändigt att dom-
kapitlen besinna, huruvida den bittills följda praxis
att skona vissa presters förseelser, för att, som
man säger, undvika skandal, verkligen är den
rätta, då man har för afsigt att befordra aktnin-
gen för prestesiåndet. Det är en verklig orätt-
visa mot detta stånd, då domkapitlen hos vissa
dess ledamöter fördrager uppenbart hyckleri och