j
ANLEDNING AF HISTORIKEN OM SVEN-
SKA FOLKETS OMBUD.
I förra veckan) lästes i Aftonbladet en Hi-
torik öfver uppkomsten af den Svenska Stånds-!
epresentationen, hvilken vi önska att våra lJä-
are behagade i minnet åiönana, för att öfver
mnet göra e3 och annan oförgriplig betraktelse.
Den stora och allmänna anmärkning, hvariill
nan genom sjelfva historien ledes, är den, att
Ståndsrepresentationen uppkommit både såsom
in onatur och en olaglighet, i den mening, att
ien hvarken utgått ur folkets egen naturliga be-
skaffenhet (sådan denna visar sig i de äldsta odat-
mannaförsamlingarne, tingen) eller med folkets
vilja och bifall. Huru har den då uppkommii?
Tydligen allenast på de maktegandes vink, då
de behagade till sig kalla någre, som de tyckte
och ville. Dylike representanter samlades också
blott för det ändamål att säga Ja till hvad de
maktezande önskade. Klart är fördenskull, att
stånds-representalionen, just till följe af sjelfva
sitt upphof, utgör en mnullitet. Ty utgår man
ifrån grundsatsen, att regenten har att ensam
afgöra allt i samhället; så besitta ock de kalia-
de represtntanterne ingen rätt att sätta sig emot
hans tycker, utan komma allenast, såsom man ser
fallet varit, för att gifva stöd och sken af folkiskhet,
popularitet, åt honom i de förfoganden han tänkte
göra; samt, på sin höjd, lemna honom några be-
höfliga lokala uppiysningar, hvar och huruledes
han bäst skulle kunna lyckas i det han förehade
med landet. Utgår man, åter, ifrån den grund-
satsen, alt regenten icke ensam efter sitt tycke
bör afgöra allt, utan folket genom sina ombud
eger att i vissa fall ensamt bestämma (såsom om
gärder), i andra fall göra det till skiftes med re-
genten, men aldrig med förutsättning, att nöd-
vändigt och ständigt hafva till pligt att bifalla,
utan ock, när så rådligast syntes, kunna mot-
sätta sig hans behag; så följer, att dessa ombud
måste stå på en af regenten oberoende grund,
följaktligen bildas på alldeles annat sätt, än ge-
nom och efter hans godtyckliga kallelse. Om-
buden måste således uppkomma helt och håilet
annorlunda, än så, som ståndsrepresentanterna
af ålder hopsamlat:, i hvad former detta än skett.
Men emedan naturens cch sanningens kraf aldrig
upphöra att i tysthet verka, ser man också,
att slånds-representationen, som frin sin början
och länge nog intet annat utgjorde än ett echo
at de Maktegande, hvartill den ock uteslutande
ämnats, småningom allt mer och slutligen ej så
litet genom en hemlighetsfull impuls inifrån (e!-
ler, sasom det på de maktegandes språk heter,
nedifrån) närmades till naturen och lagligheten
af rätta folkombud; ehuru det aldrig bhfvit för
den en möjlighet, att såsom ståndsrepresertation
göras dertill fullkomligt, enär den objelpligen,
huru man än må lappa derpå, står qvar på sin
ursprungliga onatur och olaglighet, såsom fram-
kallad och formad, icke af folket, men af de
maktegande blott. Hela det arbete med ståxds-
representationens förbättring, som de sednare ti-
derna yppat sig, och striderna derom, hafva
intet annat ändamål haft, än att söka bringa
lensamma ifrån den egenskap af Nullitet, den
sin tillkomst eger, till en verklighet i sann
olkisk mening, det vill säga till natur och lag-
ighet, genom att göras utgående från mnationen
sjelf. Men det är omöjligt. Hvarföre? Ty den,
ikt allt annat i verlden, kan ej förneka sitt ur-
prung, eller blifva något alldeles annat, än det,
vartill den i ock med sjelfva sitt upphof ska-
sades. Den har af ålder intet annat betydt, än
i
i
) Sa Aftonbladet N:s 134, 139 och 140.
