j ANLEDNING AF HISTORIKEN OM SVENSKA FOLKETS OMBUD. I förra veckan) lästes i Aftonbladet en Hitorik öfver uppkomsten af den Svenska Stånds-! epresentationen, hvilken vi önska att våra lJäare behagade i minnet åiönana, för att öfver mnet göra e3 och annan oförgriplig betraktelse. Den stora och allmänna anmärkning, hvariill nan genom sjelfva historien ledes, är den, att Ståndsrepresentationen uppkommit både såsom in onatur och en olaglighet, i den mening, att ien hvarken utgått ur folkets egen naturliga beskaffenhet (sådan denna visar sig i de äldsta odatmannaförsamlingarne, tingen) eller med folkets vilja och bifall. Huru har den då uppkommii? Tydligen allenast på de maktegandes vink, då de behagade till sig kalla någre, som de tyckte och ville. Dylike representanter samlades också blott för det ändamål att säga Ja till hvad de maktezande önskade. Klart är fördenskull, att stånds-representalionen, just till följe af sjelfva sitt upphof, utgör en mnullitet. Ty utgår man ifrån grundsatsen, att regenten har att ensam afgöra allt i samhället; så besitta ock de kaliade represtntanterne ingen rätt att sätta sig emot hans tycker, utan komma allenast, såsom man ser fallet varit, för att gifva stöd och sken af folkiskhet, popularitet, åt honom i de förfoganden han tänkte göra; samt, på sin höjd, lemna honom några behöfliga lokala uppiysningar, hvar och huruledes han bäst skulle kunna lyckas i det han förehade med landet. Utgår man, åter, ifrån den grundsatsen, alt regenten icke ensam efter sitt tycke bör afgöra allt, utan folket genom sina ombud eger att i vissa fall ensamt bestämma (såsom om gärder), i andra fall göra det till skiftes med regenten, men aldrig med förutsättning, att nödvändigt och ständigt hafva till pligt att bifalla, utan ock, när så rådligast syntes, kunna motsätta sig hans behag; så följer, att dessa ombud måste stå på en af regenten oberoende grund, följaktligen bildas på alldeles annat sätt, än genom och efter hans godtyckliga kallelse. Ombuden måste således uppkomma helt och håilet annorlunda, än så, som ståndsrepresentanterna af ålder hopsamlat:, i hvad former detta än skett. Men emedan naturens cch sanningens kraf aldrig upphöra att i tysthet verka, ser man också, att slånds-representationen, som frin sin början och länge nog intet annat utgjorde än ett echo at de Maktegande, hvartill den ock uteslutande ämnats, småningom allt mer och slutligen ej så litet genom en hemlighetsfull impuls inifrån (e!ler, sasom det på de maktegandes språk heter, nedifrån) närmades till naturen och lagligheten af rätta folkombud; ehuru det aldrig bhfvit för den en möjlighet, att såsom ståndsrepresertation göras dertill fullkomligt, enär den objelpligen, huru man än må lappa derpå, står qvar på sin ursprungliga onatur och olaglighet, såsom framkallad och formad, icke af folket, men af de maktegande blott. Hela det arbete med ståxdsrepresentationens förbättring, som de sednare tiderna yppat sig, och striderna derom, hafva intet annat ändamål haft, än att söka bringa lensamma ifrån den egenskap af Nullitet, den sin tillkomst eger, till en verklighet i sann olkisk mening, det vill säga till natur och lagighet, genom att göras utgående från mnationen sjelf. Men det är omöjligt. Hvarföre? Ty den, ikt allt annat i verlden, kan ej förneka sitt urprung, eller blifva något alldeles annat, än det, vartill den i ock med sjelfva sitt upphof skasades. Den har af ålder intet annat betydt, än i i ) Sa Aftonbladet N:s 134, 139 och 140.