T MER ER I Men då middagen kom ech vinet, uti en pavilI jong i trädgården, der vårljumma fläktar hoppade I fram och åter genom fönstren förbi kaprifoliihäcI karne, och flugorna surrade öfver solskensrutorna på golfvet, då kände han en oemotståndlig båg att l underrätta sig sjelf, att han ver i Arkadien, och I han sade: Sktulle jag en gång sitta mig ned och på tre ark skrifva ett loftal öfver någon man i purpurmantel, Iså vore det öfver Henrik den fjerde, han som ville, att hvarenda bonde hvarje söndag skulle hafva en höna i grytan, och som ännu strödde sockergryn för Bellegarde, då ban fann bonom görad under Gabriellas säng, sägande de menniskovänliga orden: allt måste hafva något att lefva af. Jag skulle göra det, emedan jag vid lediga stunder gjort den I konklusion, att det är menskligare att bereda menniskorna tillfälle ait tänka och ställa för sig sjelfva, än att tänka och styra för dem. Ty det är hiskligt, hvad men kan vara klok, då man bar magen mätt och ingentisg annat bar att göra. Och jag ville väl se, hvilka riksgagneliga förslag våra statsmän och patrioter skulle framkläckt, om de klockan tio, då de sätta sig på taburetiten eller riksdagsmannabänken, icke visste, hvar de skola få sig en middag klockan tu. Men då man sitter så här och äter färsk gädda och dricker dry-madera, så kan men med största ifver i verlden tänka på verldens atfärer och glömma sina egna, och jag bar nu just i min bjerna ett halft dussin rykläckta ideer, som ett tu tre skulle göra mensklighetens lycka; mer jag vill spara dem till någongång framdeles, då jag uten att vara oartig kan tala ett par kloka och fornuftiga ord, hvilka zu endast skulle göra mig och I framdeles min biograf tråkiga. Nu ville jag blott prisa vårt lyckliga tidehvarf, som i all konst, i konsten att bo, kläda sig, bocka och niga, äta och dricka, hunnit en sådan fulländning. Må man icke för oss tala om Grekens konsterfarna Athene, hvilken lika säkert som kung Orre skulle suttit här med gaffeln i handen, spetsarne uppåtvända, och likväl plockat af kaifsteken med fingrarne, försäkrande, att en gaffel är ett skönt instrument, ehuru något farligt för ett par blåblickande ögon. Men, du himmel, hvilken ömklig figur skulle icke sjelfva drottning Kristina, som dock spisat i sjelfva Versailles hos Ludvig den fjortonde, hafva gjort vid detta bord? Skulle hon ej ätit åtminstone lika mycket med knifven som med geffeln (jag tillstår, att jag sjelf var så enfaldig ännu vid trattio års ålder), ja kanske till och med lagt skeden bredvid talricken? Och tryggt kan man antaga, att hon som en simpel hjelphustru i våra dagar skulle druckit sitt kaffe ur thefatet. Likväl var verlden på hennes tid femtusende sexhundradeiemtio år gammal, och hvar evig enda käft utom Adams hade ända från dess begynnelse användt tid och möda på att lära sig äta med någorlunda besked! Besitta, hvad det går langsamt med all sådan högre bildning! ty i öfrigt måste man medge, att Kristina var ett temligen försigkommet fruniimmer, ja, att hon nästan tänkte likaså förnuftigt som nuföruden Lady Morgan. Numera kan man knappt tänka sig några vtterligare framsteg — om icke möjligen elektriciteten kommer 2tt spela en roll vid kammarspisningar, då man t. ex. kunde ställa bord och stolar pä isolerade glasfötter, meddela det förra positiv, de sednare ne gativ elektricitet och låta köttbullar och bakelser alldeles af sig sjelfva neutraliserande hoppa öfver ifrån silfvertalricken på bordet i den hungriges mun på stolen, medan qvickheter, i motsatt ordning dansande öfver bordet, skulle fullbordat att häfva den elektriska spännirgen. Då skall ändtligen en ungkarl hafva händerna lediga att trycka sin vackra grannes, notabene sedan det lidit fram på måltiden — ty i desa början funnes hos båda parterna endast likartad elektricitet, och sådana kroppar stöta hvarandra ifrån sig; men så litet som våra damer vanligen förtåra af lekamlig spis, skul:e de före måltidens slut vara öfverlägset negativt-elektriska, och frändskapen till grannen, som då redan egde betydliga portioner positiv elektricitet, skulle med hvarje ögonblick tilltaga. Jag vet ej, hur det är, men sgåkert måste det vara en försmak af dessa kommande, lyckligare tider, som nu elektriserar mina händer, både den högra och den venstra, (han satt emellan de båda väninnorna), så att de just hafva en enorm håg att smussla åt båda sidor. Eller kanske är det bara iandtluften och sommearfläktarne, som sätta dem i rörelse? Ty det är förunderligt, hvad Guds sköna sol gör bjertat varmt. Skulle vår herre satt det första paret i en modern danssalong i stället för i paradiset, så tror jag förvisso, att vi lefvat åtminstone ett århundrade sednare. Gubben Adam skulle säkert de första dsgarne haft nog med att gapa på de förgylida pappkronorna och quinquetterna och mödat sitt öra en månad, innan han förmått skilja en vals från en frangaise och kunnat göra en sväng kring rummet med sin sköna, oberäknadt den tid som ytterligare skulle åtgått, innan paret lärt sig hålla takt. Och förrän han ens vågat koyppla på spetsarna kring hennes hals eiler de konstgjorda blommorna i hennes hår — hade ett halft sekel sprungit undan. Och för resten — bara stolar och bänkar! Hvad vill man göra med sådant? — Huru annorlunda i lustgården, med bådas enkla, idylliska kostymer! — Dock, jag vill icke ens fordra dessa. Men låt bara en hvit strumpa kring en vacker vad frasa fram i gröngräset, en skön bildning smyga mellan buskarne, och ett skönt, längtande öga titta fram mellan mörka lockar, under en krans af glödande rosor, eller mellan blonda under en af smäktande hvita, och jag svär, att när en sådan sylf sänkte sig ned i trädens svala skugga, den yngling, som följt henne i spåren, djerft skulle taga plats vid kennes sida, att, då nattens mantel bredde sig öfver qvällsolens purpurskimmer, dess döljande skuggor voro denne välkomna, emedan del gömde det rodnande återskenet på hennes kinder, ! och det glänsande klotet skulle om morgonen säkert finna dem båda, der det om qvällen följts af deras otåliga blickar. Han såg härvid på Märtba och, det var besynnerligt, jag kunde aldrig rätt med dessa hans blickar. Hon var så Jjuft vacker — och jag var ännu icke sjuttio är gammal. Den nätta trädgården, som var belägen ett stycke upp ifrån stranden, slutade åt ena sidan i en naturlig park af vilda björkar, aspar, lindar och rönnar, hasseloch slånbuskar, och dylika nordens