T MER ER
I Men då middagen kom ech vinet, uti en pavil-
I jong i trädgården, der vårljumma fläktar hoppade
I fram och åter genom fönstren förbi kaprifoliihäc-
I karne, och flugorna surrade öfver solskensrutorna
på golfvet, då kände han en oemotståndlig båg att
l underrätta sig sjelf, att han ver i Arkadien, och
I han sade:
Sktulle jag en gång sitta mig ned och på tre ark
skrifva ett loftal öfver någon man i purpurmantel,
Iså vore det öfver Henrik den fjerde, han som ville,
att hvarenda bonde hvarje söndag skulle hafva en
höna i grytan, och som ännu strödde sockergryn
för Bellegarde, då ban fann bonom görad under Ga-
briellas säng, sägande de menniskovänliga orden:
allt måste hafva något att lefva af. Jag skulle
göra det, emedan jag vid lediga stunder gjort den
I konklusion, att det är menskligare att bereda men-
niskorna tillfälle ait tänka och ställa för sig sjelfva,
än att tänka och styra för dem. Ty det är hiskligt,
hvad men kan vara klok, då man bar magen mätt
och ingentisg annat bar att göra. Och jag ville väl
se, hvilka riksgagneliga förslag våra statsmän och
patrioter skulle framkläckt, om de klockan tio, då
de sätta sig på taburetiten eller riksdagsmannabän-
ken, icke visste, hvar de skola få sig en middag
klockan tu. Men då man sitter så här och äter
färsk gädda och dricker dry-madera, så kan men
med största ifver i verlden tänka på verldens atfä-
rer och glömma sina egna, och jag bar nu just i
min bjerna ett halft dussin rykläckta ideer, som
ett tu tre skulle göra mensklighetens lycka; mer
jag vill spara dem till någongång framdeles, då jag
uten att vara oartig kan tala ett par kloka och for-
nuftiga ord, hvilka zu endast skulle göra mig och
I framdeles min biograf tråkiga.
Nu ville jag blott prisa vårt lyckliga tidehvarf,
som i all konst, i konsten att bo, kläda sig, bocka
och niga, äta och dricka, hunnit en sådan fulländ-
ning. Må man icke för oss tala om Grekens konst-
erfarna Athene, hvilken lika säkert som kung Orre
skulle suttit här med gaffeln i handen, spetsarne
uppåtvända, och likväl plockat af kaifsteken med
fingrarne, försäkrande, att en gaffel är ett skönt in-
strument, ehuru något farligt för ett par blåblic-
kande ögon. Men, du himmel, hvilken ömklig fi-
gur skulle icke sjelfva drottning Kristina, som dock
spisat i sjelfva Versailles hos Ludvig den fjortonde,
hafva gjort vid detta bord? Skulle hon ej ätit åt-
minstone lika mycket med knifven som med geffeln
(jag tillstår, att jag sjelf var så enfaldig ännu vid
trattio års ålder), ja kanske till och med lagt ske-
den bredvid talricken? Och tryggt kan man antaga,
att hon som en simpel hjelphustru i våra dagar
skulle druckit sitt kaffe ur thefatet. Likväl var verl-
den på hennes tid femtusende sexhundradeiemtio år
gammal, och hvar evig enda käft utom Adams hade
ända från dess begynnelse användt tid och möda på
att lära sig äta med någorlunda besked! Besitta,
hvad det går langsamt med all sådan högre bild-
ning! ty i öfrigt måste man medge, att Kristina var
ett temligen försigkommet fruniimmer, ja, att hon
nästan tänkte likaså förnuftigt som nuföruden Lady
Morgan.
Numera kan man knappt tänka sig några vtter-
ligare framsteg — om icke möjligen elektriciteten
kommer 2tt spela en roll vid kammarspisningar, då
man t. ex. kunde ställa bord och stolar pä isolerade
glasfötter, meddela det förra positiv, de sednare ne
gativ elektricitet och låta köttbullar och bakelser
alldeles af sig sjelfva neutraliserande hoppa öfver
ifrån silfvertalricken på bordet i den hungriges mun
på stolen, medan qvickheter, i motsatt ordning dan-
sande öfver bordet, skulle fullbordat att häfva den
elektriska spännirgen. Då skall ändtligen en ung-
karl hafva händerna lediga att trycka sin vackra
grannes, notabene sedan det lidit fram på måltiden
— ty i desa början funnes hos båda parterna endast
likartad elektricitet, och sådana kroppar stöta hvar-
andra ifrån sig; men så litet som våra damer van-
ligen förtåra af lekamlig spis, skul:e de före målti-
dens slut vara öfverlägset negativt-elektriska, och
frändskapen till grannen, som då redan egde betyd-
liga portioner positiv elektricitet, skulle med hvarje
ögonblick tilltaga. Jag vet ej, hur det är, men sgå-
kert måste det vara en försmak af dessa kommande,
lyckligare tider, som nu elektriserar mina händer,
både den högra och den venstra, (han satt emellan
de båda väninnorna), så att de just hafva en enorm
håg att smussla åt båda sidor. Eller kanske är det
bara iandtluften och sommearfläktarne, som sätta dem
i rörelse?
Ty det är förunderligt, hvad Guds sköna sol gör
bjertat varmt. Skulle vår herre satt det första pa-
ret i en modern danssalong i stället för i paradiset,
så tror jag förvisso, att vi lefvat åtminstone ett år-
hundrade sednare. Gubben Adam skulle säkert de
första dsgarne haft nog med att gapa på de för-
gylida pappkronorna och quinquetterna och mödat
sitt öra en månad, innan han förmått skilja en vals
från en frangaise och kunnat göra en sväng kring
rummet med sin sköna, oberäknadt den tid som
ytterligare skulle åtgått, innan paret lärt sig hål-
la takt. Och förrän han ens vågat koyppla på
spetsarna kring hennes hals eiler de konstgjorda
blommorna i hennes hår — hade ett halft se-
kel sprungit undan. Och för resten — bara sto-
lar och bänkar! Hvad vill man göra med sådant?
— Huru annorlunda i lustgården, med bådas en-
kla, idylliska kostymer! — Dock, jag vill icke
ens fordra dessa. Men låt bara en hvit strumpa
kring en vacker vad frasa fram i gröngräset, en
skön bildning smyga mellan buskarne, och ett skönt,
längtande öga titta fram mellan mörka lockar, under
en krans af glödande rosor, eller mellan blonda
under en af smäktande hvita, och jag svär, att när
en sådan sylf sänkte sig ned i trädens svala skugga,
den yngling, som följt henne i spåren, djerft skulle
taga plats vid kennes sida, att, då nattens mantel
bredde sig öfver qvällsolens purpurskimmer, dess
döljande skuggor voro denne välkomna, emedan del
gömde det rodnande återskenet på hennes kinder, !
och det glänsande klotet skulle om morgonen säkert
finna dem båda, der det om qvällen följts af deras
otåliga blickar.
Han såg härvid på Märtba och, det var besynner-
ligt, jag kunde aldrig rätt med dessa hans blickar.
Hon var så Jjuft vacker — och jag var ännu icke
sjuttio är gammal.
Den nätta trädgården, som var belägen ett stycke
upp ifrån stranden, slutade åt ena sidan i en na-
turlig park af vilda björkar, aspar, lindar och rön-
nar, hassel- och slånbuskar, och dylika nordens