2v vig Ae MEPIEVAM) 0006 0 VV TEMA såsom konstart, eller innebär en mindre poetisk njutning för betraktaren. Det är, såsom författaren föregifver i sitt förord, berättelsen om en ungdomsväns, — en liten flickas, hvilken blifvit stor — enkla öden under den tid af tjugo år förf. varit borta ifrån benne, sådana de verkligen tilldragit sig, och sådana han hört dem ur hennes egen mun., Hufvudmotiverna i denna historia äro, som i hvars och ens ung persons, kärlek oeh giftermål, ett fasligt gammali tema, skall kanske någon säga! ja väl, men ett, som likväl ännu aldrig blitvit uttömdt och hvars underbara grundtoner erbjuda möjligheten af ständigt nya modulationer och utvikningar. För öfrigt är sjelfva fabeln verkligen af den aidra största enkelhet, och man skall här finna endast ganska litet af hvad man vanligen söker ienroman, nemligen invecklade händelser, intriger, uppdagade hemligheter o. s. v. Såsom en sannskyldig genretafla utgöres kompositionen af nästan blott ett enda isoleradt moment, och det är hufvudsakligen i detaljerna, i accessoirerna man har att erkänna konstnärens uppfinningsrikedom och förmåga att icke blott fint observera, men äfven fint återge det observerade. Att dessa detaljer ofta nog utdragas till verkliga episoder, der författaren tagit sig god tid att öfverlemna sig åt sina mer eller mindre humoristiska fantasier de rebus omnibus et nonnullis alliisv, är en omständighet, som måhända inför icke så få romanläsare och romanlåsarinnor skall förminska intresset af det hela sisom störande dess allmänna gång, men för hvilken återigen många andra skola hålla den i annan skriftställarväg redan förut värderade författaren räkning, emedan man derigenom lärt känna honom på en ny sida, der han såsom bellettrist synes nästan vara i sitt aldra egentligaste element, och der man bör kunna hoppas af honom någonting mer än endast genialiska fragmenter. Vi skola i stället för någon redogörelse af sjelfva romanens uppränning meddela läsaren några prof af de ifrågavarande detaljski!dringarna och utflygterna ins blaue hinaus, och vi vilje för öfrigt endast yttra det totalomdöme, att en bok, som öfverflödar med dylika drag af snille, poetisk känsla och treflig förnumstighet, måste vara en ganska både läsoch tänkvärd bok, äfven om den måhända i formellt afseende mera närmar sig kategorien af en undantagsart, än sluter sig till massan af dessa vanliga romanalster, hvilka visserligen icke precist äro förträffligare blott derför, att de gå den utstakade stråten eller i högre mån rättfärdiga sin popularitet derigenom, att de kunna bläddras igenom på en timma. Se här alltså, till att börja med, en naturbeskrifning, en Septembersöndag i det grönan i Stockholms närhet! Vill man i Stockholms omgifningar finna en skön, landtlig trakt, så behöfver man blott sätta sig i första båt man påträffar och, om eljest båten står att togas, fara ut, bort från staden, hvart helst vindens gunst eller infallets behag styrer kosan, ty en oskön nejd finner man icke på ett tiotal mils omkrets. Vänder man sig likväl åt saltsjösidan och pesserar förbi Blockhusudden och Fjäderholmarne samt vid Kungshamn tar af åt höger ifrån stora segelleden, in i Skurusundet, så her man funnit en af de skönaste och mest romantiska. Sundet har just en lagom bredd, för att lemna ögat rum att njuta af de bergomgifna stränderna, med deras retande lugna kjusor och smådalar, der på en sluttande gräsmatta någon liten koja skymtar fram, rödlätt och nyputsad, mellan lummiga hvitstammiga hängbjörkar, ståtliga aspar med dallrande löf och doftande häggar och rönnar, hvilka med sina hvita blomblad öfversålla :i den af smörblomster och rödväppling brokiga marken, medan närmere stranden bvita väpplingen, till tusendetal gömd i gräset, med hvarje vindfläkt sänder sin hboningsdoft ut öfver sundet. Här och der vidgar sig dalen, och man öfverskådsr några åkerfält, spridda kring en småståtlig herrgård, hvars fönter titta fram mellan dunkeltgröna syrenhäckar, öfver ordnade rader af bärbuskar och brokiga blomster-: parterrer, sparsamt öfverskuggade af låga äppeloch ! körsbärsträd, hvitglänsande som snöbollar, med löften om kommande rika frukter. Så der ser det ut en skön söndag i Mej kring det klara sundets bölja, då små ångfartyg och roddbåtar i mängd med slappa segel skrida fram genom detsamma, då en sång, ljudet af en klarinett eller fio! återklingar i bergen eller knallen från ångfartygets nickhakar, påkallande fri genomfart genom Skurubron, i småningom aftagande styrka af dem återkastas. Men snart bränner sommarsolen hetare, trädens blommor falla af, lian skördar ängens, åkrarne gulna och frukterna rodna. Söndagen för redan blott : sparsamt gäster från Stockholm, och man ser vid de små kojorna blott .en kalf eller ett par lam gona sig i det ånyo uppskjutande gräset, och grupper af barn, : amå tärnor i hvita klädningar, mörktklädda gossar i halmhattar svärma kring herrgårdens bärbuskar. Så komma Augusti månads regaskurar, uti hvilka endast de bildade men oviga gässen och andkullarne, föraktande de förras civilisation och stundom höjande vingen till fri flygt befinna sig väl och glädjas öfver att ensamma och ostörda få taga sundet i besittning. Dock norden har ännu sin Septembersol och sin eftersommar, i hvilken syrsorna åter qvickna vid och en och annan fjäril, ehuru mindre lysande än vårdagens med samma fröjd som denna fladdrar mellan buskarne, ! likasom de tålmodiga gröngräsets och landtluftens : vänner, hvilka ännu icke låtit skrämma sig till staden, utan om söndsgarne bjuda de bortskämda stadsboerne på ärtskockor, filmjölk och kaffe i det gröna. En såden der Septembersöndag voro våra vänner stora och små, samlade på den landtegendom, Märtha bebodde, hvilken hade ett trefligt intagande läge vid stranden af det nämnda sköna sundet. Det var en dag af stilla glädje, en landuuftsdeg, sådan en stadsbo icke lätt åter förlorar ur gitt minne, utan hvars lockande ljumma fliktar och solsken han känner vid de första droppar, som om våren glittrande falla ned från taken förbi bans kammarfönter, der han sitter, utträttad af embetsrummets