ste trakter, icke då alls räknas såsom tillhörande
staden, utan Hannovers vestliga gräns, emellan
den slingrande floden Leine och Gemeindanger,
erbjöd endast för ögat en mängd trädgårdar,
torpställen, kojor och väderqvarnar. Det sköna
torget låg då ännu försjunket uti Judedammen.
Det sedermera bortsprängda berget var då ännu
der och bar på sin hjessa ruinerna efter det år
413714 förstörda slottet Lauenrode, och på sina
sluttande sidor fruktrika trädgårdar och skjut-
banan och Papagoyenbaum, tillhörigt borgerska-
pet. Längre bort lågo frigårdarna, hvilka upp-
radade sig bredvid hvarandra mellan Alten och
Molinus och Windheim och Tärken. Så såg
det ut på stadens vestra sida. På den östra var
det jemväl mycket annorlund2, än nu för tiden.
Der felades nemligen helt och hållet Egidier-
nystadens regelmessiga byggnader, och vida när-
mare, än nu, låg stadsporten, med sitt vakttorn
och sina väldiga fällgaller. Utanför denna port
gick till höger stora landsvägen, som bar till
biskopsstaden Hildesbeim, till Egidien-Masch och
till den nu längesedan försvunna byn Ernbere,
af hvilken slottet Obergs egare uppbar räntor
och tionden. Den venstra sidan af landsvägen
deremot utgjordes af skog och hedar, sumpiga
ställen och kärr, hvilka dock närmare staden
hade af de flitiga borgrarna redan mångenstädes
lifvit förvandlade till trädgårdar, samt omgifna
med täta hagtornshäckar, emot kreaturs och
okynniga vandrares åverkan. Dessa trädgårdar
innefattade ståtliga alleer af frukiträn samt täta
skogar af hummelstänger. Midt emellan dessa
trädgårdar och Egidien-Feldma:k reste sig det
trefliga kapellet Beate Marie Virginis, just i