NOBGE.
Norska Storthinget, som redaa tvänne gånge
förut förelagt Regeringen till sanktion sitt be
slut, att upphäfva ena år 4744 af Danska Rege
ringen utfärdad förordning, angående förbud fö
religiösa sammankomsters hållande, har nu åle
behandlat denna fråga, och i fall Lagthinget, p
sätt man säkert antager, i dessa dagar biträde
Odelsthingets derom redan fattade, med de förr
besluten lika lydande beslut, inträder nu, fö
andra gången sedan Norska grundlagens infö
rande det fall, att Konungen icke längre kan
denna sak använda sitt veto, utan att, på sät
79 S stadgar, Storthinget äger att begära, de
Konungen icke måtte vägra sanktion åt ett be
slut, som thinget efter mognaste pröfning an
sett nyttigt och mnödigt, hvarvid beslutet, on
sanktion icke innan Storthingets åtskiljande er
hålles, ändock blifver Lag.
Man kan lätt föreställa sig, att alla devuerad
varit i rörelse för att förekomma ett sådant o
behag, och att alla möjliga försök blifvit gjord
att vända bort frågan, ibland annat derigenom
att en förändring skulle göras i beslutets form
för att undgå den grundlagsenliga påföljden a
dess oförändrade återantagande. Alla dessa be.
mödanden hafva likväl strandat mot Storthings-
pluralitetens fasthet och allvar. Detta vittnar
då man besinnar att här, jemte den politiska
vigten af frågans formella beskaffenhet, äfven in-
går den, för många skuggrädda och fördomsfulla
sinnen förfärande religionsfrihets-principen, att
Norska national-representationen befinner sig på
en ståndpunkt af sjelfständighet och bildning
som i denna tid få nationer kunna berömma
sig af.
Norska Morgenbladet innehåller några reflexio-
ner öfver devuemangets försök, som väl förtjena
att betänkas äfven hos oss, och som vi derföre,
lå tillfälle dertill blifver, vilje meddela.
I Kongsbergs grufva hade den olyckan inträf-
lat, att några arbetare blefvo öfverfallne af en
rväfvande utdunstning, hvaraf den ene dog. Han
fterlemnar hustru och barn.