NOBGE. Norska Storthinget, som redaa tvänne gånge förut förelagt Regeringen till sanktion sitt be slut, att upphäfva ena år 4744 af Danska Rege ringen utfärdad förordning, angående förbud fö religiösa sammankomsters hållande, har nu åle behandlat denna fråga, och i fall Lagthinget, p sätt man säkert antager, i dessa dagar biträde Odelsthingets derom redan fattade, med de förr besluten lika lydande beslut, inträder nu, fö andra gången sedan Norska grundlagens infö rande det fall, att Konungen icke längre kan denna sak använda sitt veto, utan att, på sät 79 S stadgar, Storthinget äger att begära, de Konungen icke måtte vägra sanktion åt ett be slut, som thinget efter mognaste pröfning an sett nyttigt och mnödigt, hvarvid beslutet, on sanktion icke innan Storthingets åtskiljande er hålles, ändock blifver Lag. Man kan lätt föreställa sig, att alla devuerad varit i rörelse för att förekomma ett sådant o behag, och att alla möjliga försök blifvit gjord att vända bort frågan, ibland annat derigenom att en förändring skulle göras i beslutets form för att undgå den grundlagsenliga påföljden a dess oförändrade återantagande. Alla dessa be. mödanden hafva likväl strandat mot Storthingspluralitetens fasthet och allvar. Detta vittnar då man besinnar att här, jemte den politiska vigten af frågans formella beskaffenhet, äfven ingår den, för många skuggrädda och fördomsfulla sinnen förfärande religionsfrihets-principen, att Norska national-representationen befinner sig på en ståndpunkt af sjelfständighet och bildning som i denna tid få nationer kunna berömma sig af. Norska Morgenbladet innehåller några reflexioner öfver devuemangets försök, som väl förtjena att betänkas äfven hos oss, och som vi derföre, lå tillfälle dertill blifver, vilje meddela. I Kongsbergs grufva hade den olyckan inträflat, att några arbetare blefvo öfverfallne af en rväfvande utdunstning, hvaraf den ene dog. Han fterlemnar hustru och barn.