omkring rummet, innan han vågade inträda Andtligen var han helt och hållet inne. Georg var en högväxt ung man, smärt, men af stark muskelbyggnad. Kraft, mod och beslutsamhet talade ur hans blickar och alla hans: rörelser. Hans :ansigte utvisade snille och hade angenäma drag, men kindernas blekhet talade om sorg och den ungdomliga rundningen och friskheten sökte man förgäfves der. Han bar stadsväpnarnes grofva blå vaktrock, fullsatt med mörkgröna yllesnören; på hufvudet hade han deras gula yllebareit med det gröna klöfverbladet, och under denna hufvudbonad framstucko hans tjocka, svarta lockar, oordentliga och okammade, vid sidan bar han, i en hvit lädergördel, som satt tätt omkring det smala lifvet, det breda borgarsvärdet, tungt och skarpt. Men den underliga, styfva och smaklösa drägten dolde ändå icke hans vackra växt och välbildade propertioner, utan tycktes snarare upphöja och göra åskådligare den ädelhet och kraft, hvarmed naturen begåfvat honom. sJag kommer olägligt, min mor,, sade han med dämpad röst. Jag trodde att min far låg och of sin vanliga roiddagssömn;! men nu ser jag att ni har främmande, och den förlorade sonen ur evangelium skall icke störa er glädjen — Ett bittert, djupt agg ljöd ur dessa sista ord. Far vet att du är i huset, svarade fru Irmgard. Han är mycket ond öfver denna nya olydnad. Och kvarföre går du också hit midt på dagen i den der rocken, alldeles som om dv ville trotsa far? Hvad du gjort hatar jag sj väl som han; endast den omständigheten att jag med smärta och qval födt dig till verlden sam minnet af din förra beskedlighet och fromhe bibehåller ännu min kärlek för dig, Akta dig att icke förspilla äfven den, ty hvad blefve dit då öfrigt på dödsbädden, Georg ? Med häftig rörelse framträdde då sonen til modren, fattade hennes hand, kysste den me: