omkring rummet, innan han vågade inträda
Andtligen var han helt och hållet inne.
Georg var en högväxt ung man, smärt, men
af stark muskelbyggnad. Kraft, mod och beslut-
samhet talade ur hans blickar och alla hans: rö-
relser. Hans :ansigte utvisade snille och hade
angenäma drag, men kindernas blekhet talade
om sorg och den ungdomliga rundningen och
friskheten sökte man förgäfves der. Han bar
stadsväpnarnes grofva blå vaktrock, fullsatt med
mörkgröna yllesnören; på hufvudet hade han
deras gula yllebareit med det gröna klöfverbla-
det, och under denna hufvudbonad framstucko
hans tjocka, svarta lockar, oordentliga och okam-
made, vid sidan bar han, i en hvit lädergördel,
som satt tätt omkring det smala lifvet, det breda
borgarsvärdet, tungt och skarpt. Men den un-
derliga, styfva och smaklösa drägten dolde ändå
icke hans vackra växt och välbildade propertio-
ner, utan tycktes snarare upphöja och göra åskåd-
ligare den ädelhet och kraft, hvarmed naturen
begåfvat honom.
sJag kommer olägligt, min mor,, sade han med
dämpad röst. Jag trodde att min far låg och
of sin vanliga roiddagssömn;! men nu ser jag
att ni har främmande, och den förlorade sonen
ur evangelium skall icke störa er glädjen —
Ett bittert, djupt agg ljöd ur dessa sista ord.
Far vet att du är i huset, svarade fru Irm-
gard. Han är mycket ond öfver denna nya
olydnad. Och kvarföre går du också hit midt
på dagen i den der rocken, alldeles som om dv
ville trotsa far? Hvad du gjort hatar jag sj
väl som han; endast den omständigheten att jag
med smärta och qval födt dig till verlden sam
minnet af din förra beskedlighet och fromhe
bibehåller ännu min kärlek för dig, Akta dig
att icke förspilla äfven den, ty hvad blefve dit
då öfrigt på dödsbädden, Georg ?
Med häftig rörelse framträdde då sonen til
modren, fattade hennes hand, kysste den me: