ur Hermans, drog upp den högröda öfverläppen
Lill en min af förakt och harm och skyndade
med silfverpokalen in till fadren. Studsande af
förvåning såg den unge mannan efter henne;
sedan framträdde han sakta till modren som med
händerna för ansigtet stod vänd åt fönstret.
Adla frul sade han till henne, lös mig den-
na gåta och förjaga de moln, som hota med ett
oväder min skönaste lefnadsdag. Hvad ha
händt med Georg? Han var ju en så hederlig
och bra gosse. Full af godhet och gudsfruktan
bar han alltid hufvudet och hjertat på rätta stäl-
iet och förelyste oss alla med mod, beslutsamhet
och ett redligt väsende. Jag hörde talas om för-
bannelse. — Ett förfärligt ord! Säkert har G2-
org icke med flit nedkallat sådant öfver sitt
hufvud.
Den stackars modren vände sig nu till den
talande och visade utan fruktan sina våta ögon
Jo, han har gjort det med flit, sade hon smärt.
samt. Och ändå skulle modershjertat så gerna
vija ursäkta honom, Olydnad mot föräldra
bringar alltid ett barn i olycka och förderf
Georg var häftig, liksom hans far, ehuru annars
hederlig och gudfruktig.,
Nå men envishet kan wäl föra till en korr
tvist, men icke för alltid söndra far och son
ty barnet erkänner lätt sin orätt och fadrer
bjeria förlåter,, genmälde Herman otåligt.
Åh, det var väl mer än ni tror, suckade fri
Irmgard. Ni hade knappt rest bort med prin.
sen förrän det upptäcktes, att vår Georg had
förplumpat sig med en simpel borgarflicka. Su
sanna Borgentrich hette förförerskan och hen
nes far är den der usla oljeslagaren, som ick
eger mer än en koja och en eländig bod pi
Begynnelsegatan och som knappast har bröd
huset.
Ackl! den flickan kände jag, inföll Herrmo2:
Tärk, phon kallades af de unga sprättarne all
I mänt den sköna Sanna i klostret, men om hen