ur Hermans, drog upp den högröda öfverläppen Lill en min af förakt och harm och skyndade med silfverpokalen in till fadren. Studsande af förvåning såg den unge mannan efter henne; sedan framträdde han sakta till modren som med händerna för ansigtet stod vänd åt fönstret. Adla frul sade han till henne, lös mig denna gåta och förjaga de moln, som hota med ett oväder min skönaste lefnadsdag. Hvad ha händt med Georg? Han var ju en så hederlig och bra gosse. Full af godhet och gudsfruktan bar han alltid hufvudet och hjertat på rätta stäliet och förelyste oss alla med mod, beslutsamhet och ett redligt väsende. Jag hörde talas om förbannelse. — Ett förfärligt ord! Säkert har G2org icke med flit nedkallat sådant öfver sitt hufvud. Den stackars modren vände sig nu till den talande och visade utan fruktan sina våta ögon Jo, han har gjort det med flit, sade hon smärt. samt. Och ändå skulle modershjertat så gerna vija ursäkta honom, Olydnad mot föräldra bringar alltid ett barn i olycka och förderf Georg var häftig, liksom hans far, ehuru annars hederlig och gudfruktig., Nå men envishet kan wäl föra till en korr tvist, men icke för alltid söndra far och son ty barnet erkänner lätt sin orätt och fadrer bjeria förlåter,, genmälde Herman otåligt. Åh, det var väl mer än ni tror, suckade fri Irmgard. Ni hade knappt rest bort med prin. sen förrän det upptäcktes, att vår Georg had förplumpat sig med en simpel borgarflicka. Su sanna Borgentrich hette förförerskan och hen nes far är den der usla oljeslagaren, som ick eger mer än en koja och en eländig bod pi Begynnelsegatan och som knappast har bröd huset. Ackl! den flickan kände jag, inföll Herrmo2: Tärk, phon kallades af de unga sprättarne all I mänt den sköna Sanna i klostret, men om hen