sanningen och förnuftet. EXEMPEL PÅ DET SEYDD HUSSLÖJDEN ÅTNJUTER. Det är bekant, att allmozen på vissa orter, i fordna tider och af serskildt Kgl. gunst och nåde, erhållit den dyrbara rättigheten att spinna och väfva m. m., för att tillverka den väfnad ete., anda orter och andra samhällsklarser behöfv2, men icke sjelfva gitta förjärdiga. I allmänhet har denra allmoge, t.ex.den norrländska och den vestgöthska, hvar i sin stad, visat sig mycket tacksam för bemälde Kongl. .nåd och gjort alit hvad i dess förmåga stått, för att producera så mycket och konsumera så litet som möjligt. I de bekanta 7 häraderne i Westergötbland hör det i många hushåll till dagliga lefnadssättet, att qvinnorna stiga upp kl. 3, till och med kl. 2 om vinter morgnarne, lysa sig med stickor eller spsbrasan och spinna, hasple, spola eller väfva ända till kl. 9 på aftonen. Heafva de dertill litet sill och potatis, samt en tår mjöll att doppa vattgröter i, så äro de mycket förnöjda, om de ock på dygnet ej förtjena mer än 40 sk. rgs; eiler jemt så mycket, som saptitssupen på hufvudstadens värdshus kostar. Efter de regeringar, som ursprungligen beredt allmogen denna stora lycksalighet, hafva andra kommit, som tyckt, att den vål tålde blandas med litet malört, och som derföre belagt afsättningen af allmogens tillverkningar med hvarjebanda afgifter och hinder, liksom vore denna allmoje, som så träget arbetar, icke värdig att riktigt anses för svensk. Detsamma gäller till största delen om den porrländska, för sina vackra linnelärfter kända allmogen, hvilken väl fått behålla sin rätt ati tillverka, men kommit i en allt mer och mer äfventyrlig ställning i fråga om rättigheten att försälja sina tillverkningar. Det torde ock hos de flesta ännu vara i friskt minne, huruledes våra probibitister och deras legda biträde vid sista riksdag utkastade en hop hala ord åt allmogen och förklarade sig vara de ömaste vänner af husslöjden, samt anhöllo at! den ville förena sina böner inför thronen med prohibitisternas egna, för att få det restriktiva systemet så strängt, som det med menniskohänder kunde göras. Representanten för Boris, Rydin, talade så, att han nära nog öfverträffade sig sjelf, om det stora behof af skydd, d. v. s. af hvarjehanda entraver på handeln, hvari den vestgötbska husslöjden befann sig, och inom sjelfva bondeståndet låto många hänföra sig af skriket. Att allmogen aldrig vunnit något på sin allians med prohibitivsystemet, det hafva de oräkneliga vexationer, för hvilka afsättningen af landtmanneaprodukter alltjämt är blottställd, redan mer än tillräekligt bevisat. Under hundrade olika förevänningar antastas och konfiskeras allmogens varor, de må vara frukten af slöjdfärdighet eller bestå i jordens eller ladugårdens råaste afkastniogar. Exemplen af dåylika vexationer äro så talrika, att de icke mer väcka uppmärksamhet, och vi hafva derföre här sammanslagit tvenne sådane under en rubrik, dels på det de ej må törbisesy dels: på det man a! likheten mellan desamma må dess bättrf finna att: förfaltningarne rent af anse husslöjdens tillverkningar som konmtraband. Att de så göra, är tydligt deraf, att i de 2ldra flesta fall ingen bevisning om varans inhemska tillverkning skyddar den för konfiskation, ja, att denna till och med ofta åtföljes af böter. Den första händelsen är Red. meddelad genom Iföljande skrifvelse från Hudiksvall, daterad den 413 dennes: Hufvudstaden har gifvit oss skådespelet af skrånas och de olika hbandelsintressenas väpnande emot hvarandra med thy åtföljande beslag, Det är då i sin ordning, att någonting dylikt sker äfven i småistäder; emedan, såsom ordspråket lyder: Som de stora gå förut, så följa de små efter, En fiskal: Stockholm har lagt vantarne på en skeppslast. En fiskal i Hudiksvall kunde då icke underlåta at följa en så hög föresyn, Han gör derföre beslag på hästlass, icke blott på ett utan på tre. Den förre lvill skydda grosshandelsintresset mot intrång af mioutbandlende. Den sednare vill skydda Hudiksvalls handelsintresse mot intrång af landthandel, hvartil han har så mycket större skäl, som han sjel? är Iborgare och handlande i Hudiksvall. I förlidae IThorsdag, den 9:de dennes, nedkommo bönderne Jon Jonsson i Afva och Jon Eriksson i Westra Tolbo Delabo socken; den förre med ett, den sednare mes SES ARR NS NR a ra EET NNE