itan likel — Att göra vakttjenst med borgare
f den sämsta klassen, så att alla grannarne få
eka finger åt honom och säga under hånskratt:
Se der marscherar den rike Withusens vanartige
som. Till höger om honom går dagsverkarens son
från Gula gränden och till venster bryggarlärlin-
gen från Wolfeshorn. Bittrasynd! oerhörda van-
ira! Om jag någonsin glömmer detta, så glöm-
me mig verldsdomaren på den -yitersta dagen!
Marsch, vekhjertade fru Irmgard, för att affärda
kanaljen så fort som möjligt och stick iförbigå-
ende åt honom litet af dina sparpenningar; ty
tiggeri är det i alia fall som hitför hvad jag ha-
tar som synd och pest. Kommen mina värde
gäster i mitt arbetsrum! Och du Elisabeth, du
kan bära dit vinet åt oss och bringa oss under-
rättelse när luften åter är ren; ty med rökverk
måste huset renas, på det att icke dunsten af
denna trashank längre måtte falla oss besvärlig.
Alla närvarande stodo liksom förstönade vid stört-
skuren af detta tal, som dundrade från herr Withu-
sens läppar. Men mest häpen af alla var dock Her-
man Tärk, hvilken, då senatorn med af fruktan
likbleka kinder och under djupa bugningar följt
värden i nästa rum, hastigt gick till Elisabeth
och fattande hennes hand, frågade med ångest:
Men för Guds skull hvad betyder allt detia?
och hur är det med den hederlige Georg, hvil
ken jag ännu icke sett sedan min återkomst och
som jag glömt att fråga efter, emedan kärleken
till dig, den gamla, trogna, i främmande land
medtagna och åter hemförda barndomskärleken,
allt sedan i går sysselsatt och förvirrat mig.
Den hederlige Georg! upprepade flickan snäft.
O3 du så benämner den, hvilken gjort all
för att bringa min far i grafven, så kan du lät-
teligen förlora den goda tanka han hyser om dig
och hvad min lilla obetydliga personlighet be
träffar, så kunde den lätteigen gå dig ur hän-
derna.n
Vid dessa ord ryckte hon häftigt sin hand