HANNOVERANERNE 7).
HISTORISK BERÄTTELSE AF WILHELM BLUMEN-
HAGEN,
. Genom värdens rynkade ansigte, så väl som
genom den unge Tärks spefulla tal, hade herr
Jungknecht råkat i dubbel förlägenhet, och han
skulle visst ha invecklat sig ännu värre, om icke
Elisabeths hastiga inträde gjort slut på samtalet.
Andfådd och med glödrödt ansigte stod den smär-
ta flickan vid dörren, hvilken hon häftigt hade
slagit igen om sig. Ovilja var målad på hennes
hvita panna och hennes ögon fästades på fadren
med ett Omisskännligt uttryck af fruktan.
Hvad står på?, frågade herr Withusen skarpt.
Georg är utanföre, han sätter bardisanen ifrån
sig på gården och är säkert här inne på ögon-
blicket, stammade flickan.
Liksom solens klot före stormen antager: en
blodröd färg och nedsänder sina strålar skarpa
och brännande, så förvandlades ock vid denna
underrättelse den gamle fadrens ansigte till eti
eldklot, hvarifrån de små ögonen skickade för-
tärande blixtar.
Hvad vill den tiggaren, den pöbelhunden?
röt den råa stämman djupt ur det blodfulla brö-
stet. Har han luktat steken och kommer för
att än en gång äta sig mätt hos sin far, för
Hvilken han blifvit en spik i likkistan? — Atf-
håller min förbannelse honom icke? Vågar han
ännu träda öfver min tröskel? — Eller är de!
ett af hans ömma moders svaghetsprof? kanske
han af henne blifvit hitbjuden? — Må detta ickt
göras om, så mycket ni vet det, ty då skall jag
- visa ati jag är herre i huset. Det kunde hända
att jag då bortsopade ur mitt hus en hvar som
håller mea den der tiggaren, hvilken inför, heta
landet skymfar mig och mina förfäder. Attmed
bardisanen på axeln nalkas mitt hus! — O, blygd