HANNOVERANERNE 7). HISTORISK BERÄTTELSE AF WILHELM BLUMENHAGEN, . Genom värdens rynkade ansigte, så väl som genom den unge Tärks spefulla tal, hade herr Jungknecht råkat i dubbel förlägenhet, och han skulle visst ha invecklat sig ännu värre, om icke Elisabeths hastiga inträde gjort slut på samtalet. Andfådd och med glödrödt ansigte stod den smärta flickan vid dörren, hvilken hon häftigt hade slagit igen om sig. Ovilja var målad på hennes hvita panna och hennes ögon fästades på fadren med ett Omisskännligt uttryck af fruktan. Hvad står på?, frågade herr Withusen skarpt. Georg är utanföre, han sätter bardisanen ifrån sig på gården och är säkert här inne på ögonblicket, stammade flickan. Liksom solens klot före stormen antager: en blodröd färg och nedsänder sina strålar skarpa och brännande, så förvandlades ock vid denna underrättelse den gamle fadrens ansigte till eti eldklot, hvarifrån de små ögonen skickade förtärande blixtar. Hvad vill den tiggaren, den pöbelhunden? röt den råa stämman djupt ur det blodfulla bröstet. Har han luktat steken och kommer för att än en gång äta sig mätt hos sin far, för Hvilken han blifvit en spik i likkistan? — Atfhåller min förbannelse honom icke? Vågar han ännu träda öfver min tröskel? — Eller är de! ett af hans ömma moders svaghetsprof? kanske han af henne blifvit hitbjuden? — Må detta ickt göras om, så mycket ni vet det, ty då skall jag visa ati jag är herre i huset. Det kunde hända att jag då bortsopade ur mitt hus en hvar som håller mea den der tiggaren, hvilken inför, heta landet skymfar mig och mina förfäder. Attmed bardisanen på axeln nalkas mitt hus! — O, blygd