icke annat, ty jag är mor och Georg är min
förstfödde.
Hårde, jernhårde far ! mumlade Herman sakta.
Men, hvad lefver Georg af?
Jon, svarade fru I:mgard, pni skall få höra.
Den gamle gjorde genast i sin första vrede ett
testamente, deruti han insatte Eiisabeth till en-
sam arfvinge af all vår förmögenhet. Ack; ni
må tro att deita var en dag af sorg och lidan-
de för mig. Från den tiden den stackars olyek-
lige gick åstad och gifte sig, lefver han som den
sämste kälkborgare. Han har lärt sig svärfa-
drens eländiga yrke och — hvad som alldra-
mest förargar hans far — han går omkring ga-
torne i en simpel tröja och gör vakt, alldeles
som de sämre borgarena; ja icke allenast för e-
gen räkning, utan till och med för betalning,
när någon annan vill latas. Jag glömde nämna
alt när far gjorde honom arflös, så gaf han ho-
nom ändå af nåd och barmhertighet en liten
summa penningar i ett för allt, alldeles så som
när man affårdar en tiggar-slägting, den man ön-
skar att för alitid vara qvitt. Med den der
plockstyfvern ha de byggt nu, stackrarne, och
fundera på att anligga en större oljeqvarn, hvil-
ket ännu mer uppretar farsgubben, som i det
längsta hoppades att sonen skulle genom nöd
och elände tvingas att krypa till korset, att han
skulle öfverge den der trasfamiljen, med hvilken
han innästlat sig och att längtan efter det bättre,
sorgfriare lif, hvarvid han från barndomen varit
van, skulle förmå honom att ångerfull kasta sig
för fadrens fötter. ; ;
Nej, se det gör han aldrig, ty från barndo-
men har Georg varit sig sjelf nog, svarade Her.
man, Arma moder! på förhoppaingen om bans
återvändande får ni inte bygga. Men se der är
han sjelf.
Dörren öppnades nu långsamt och blott till
hälften. Georg Withusen, den ende sonen i dat-
ta rika hus, kastade en dyster och försigtig blick