nes ärbarhbet hade ingen menniska det ringaste
att sägas; till och med icke den dristigaste gyce-
kelmakare i staden hade försökt utsprida något
angående hennes rykte.
Gubben svor och trätte, naturligtvis,, fortfor
fru Irmgard. Han botade med förbannelse och
arflösbet, men den halsstarrige Georg mente att
flickan hade hans hedersord, och det måste hvar-
je hederlig man hålla, vore det ock gifvet åt
sjelfva den ende. Withusarne, menade han, äro
icke af friherrlig stam och Borgentrich vore en
borgare och borgareson, så väl som han sjelf
och ingen kunde vägra honom skjuta till måls,
ej heller valrätten på Stadshuset. Hvad hbanin-
för Gud kunde ansvara för, det kunde han ock
försvara inför menniskor. Hjertat låter icke
tvinga sig, ett löfte blir ett löfte, och pengar och
ett frossande lefnadssätt gör icke menniskan lyc-
lig. Så der bortåt räsonnerade Georg
Han kunde väl i grunden ha rätt, hviskade
Herman för sig sjelf.
Ja, men hvad blef väl följden af den der e-
gensinnigheten ?, jemrade den bedröfvade -frun
efter en paus af gråt och snyftningar. Min
gubbe körde Georg ur huset, och då han just
nu hade uppnått myndig ålder, så lät den styg-
ge pojken viga ihop sig med den der usla flic-
kan, den der olycksvarelsen, som han, till allas
vår sorg, kommit i färd med; och Magistraten,
hvaribland far bar många fiender, tillät det; och
så flyttade den olyckliga sonen, utan fadersväl-
signelse, till tiggarbrudens trasnäste.
Men modersvälsignelse felade väl icke de stac
kars barnen?, frågade Tärk hjertligt, i det han
med ifver fattade den betryckta fruns båda
händer.
Jag vågade ju ieke välsigna, när min maniför
bannaden, svarade hon. Men b har jag Ne
ack! så mycket, så mycket, och jag beder änns
adäktigt att Gnd måtte förtaga förbannel-
sen dess olyckliga kraft och verkan. Jag kar