mången nåd och ynnestbevisning? Och icke mi
man tadla den ädeltsinnade hertigsonen för de
han tågade ut i främmande land, ehuru det viss
var som det kuade att han uppdrog regeringer
åt sin sträfve, herrsklystne och hämndgirige bro
der, hvilken hatar alla fria städer, och hvilker
för fyra år sedan sökte att i sin vrede förstörs
oss genom svärd och mordbrand. Men se den
gunrstige herrn stötte pannan mot våra goda val-
lar, så att den blef blodig och han skall välinte
så snart glömma den belägringen.
Ack! jag var ju också med dervid, svarade
Herman med lysande bickar; jag afsköt då min
första pil mot en fiendes bröst. Men att min
älskade prins Erik öfvergaf oss för att resa till
den heliga grafven, derföre äro många missnöjda
med honom, ehuru alldeles utan skäl. Hans
ädla sinne litade helt och hållet på den tapprz
och kloka Hinriks ädei mod. Han tycker sig vars
för ung för att styra ett folk och vill derföre i
främmande länder samla vishet och erfarenhet,
som en gång skola bringa välsigne!se öfver lan-
det då han sjelf emottager spiran. Dessutom
var det ju hans sällsynta fromhat och gudsfruk-
tan, som förmådde honom aw färdas till den
heliga grafven och till Roro, och jag har sjelf aj
hans exempel blifvit omvänd från mitt lättsin-
niga och veridsliga sinne, så att jag hoppas haf-
v2, med guds nåd, återvändt hem som en i allo
förbättrad menniskap.
Men, hvarföre skulle ni just återkomma före
er herre? frågade senator Jungknecht spetsigt.
Hade ni lofvat att göra trogen väpnareijens, så
skulle ni också en lävgre tid hållit ut med au
spegla er i prinsens böja dygder och att bilda
er efter detta förträffliga mönster, som ni dagli-
gen hade för ögonen.n
Ja nog tror jag att ni hade tyckt om, ifall
jag det gjortn, svarade Herman Tärk leende
och jag kan sannerligen icke ge er någon nöj:
aktig upplysning angående skälet hvarföre jag