ska kyrkan, för hvars bästa han samvetsgran
skulle uppoffra allt annat.
Kardinalen både lofordade och lofvade, å dej
heliga stolens vägnar, i handling visa erkänsla fö
fredsfurstens efterdömliga undergifvenhet, oc
såsom vedermäle af dessa tänkesätt ville stor
tlinqvisitorn så begå hos den heliga inqvisitionen
att bestraffningen för Antonia denna gånge:
skulle stadna vid en allvarsam skrapa och kraft
tiga varningar.
I Den bestörtning Godoy dittills låtsat blef m
verklig, då den hycklande ränksmidaren stod p
I vippen att fastna uti sioa egna garn. De sam
Imansvurne hade varit förlorade, om deras löm
ska anläggning blifvit röjd, hvilket åter lätt kun
nat hända, derest Antonia kommit i tillfälle at
förklara sig. Hans räddningsplanka under denn:
brydsamma belägenhet blef, att låta påskioa er
mera oblidkelig rättrogenhet än sjellve storinqvi-
sitorns, för att dymedelst uppägga dennes til
det yttersta.
Jag vore — tog fredsfursten till ordet —
ovärdig kyrkans öfverseende med mina synder
och deras aftvagning i försoningsblodet, äfven-
som konungens ynnest, hviken åt min vård an-
förtrott sin makt öfver Spanien och Indierna, om
jag af verldsliga beräkningar i någon mån åsido-
satte hvad trosbekärnelsens helgd kräfver, på
hvilken hela monarkiens trygghet beror. Ett
bro:t mot den förra måste bestraffas så efter-
tryckligt, att hvarken förbryterskans exempel
må kunna smitta, eller skonsamheten mot henne
väcka förargelse hos de rättrogne.
Då jag gillar och berömmer ert kristliga nit,
don Emanuel! — svarade kardinalen — kan jag
likväl icke undertrycka min förundran deröfver,
att ni anser denna förbryterskas offentliga be-
straffaing rådligt och tror, att det ej skulle för-
anleda en anstötlig slitning mellan den heliga
inqvisitionen samt spanska och neapolitanska ko-
nungsahusen, om prinsessan af Asturien öfver-
lemnades åt lagens hela stränghet. Ty skulle
hennes anhöriga hör och i Neapel lägga sig emot
domens verkställighet, så är det i våra bistra
tider bättre, att från början icke sträcka ansprå-
ken för vida, än att sedermera nödgas äfventyra,
antingen en förödmjukande eftergift, eller ett
ohjelpligt affall.
,Tillåt mig hemböra en gärd af vördnad åt
denna skarpsinniga omtanka — återtog fredsfur-
sten, medan ett sataniskt smil spetsade hans
mungipor — på samma gång jag underställer ers
emipens vishet, om icke en utväg torde finnas
att förena det hbädade himmelska majestätets
rättmätiga fordran med de jordiskas, så att al-
lan rättfärdighet må uppfyllas, utan att purpurns
anseende varder blottstäldt.
Fredsfursten tystnade. Han och storinqvisi-
torn betraktade hvarandra några sekunder, öm-
sesidigt forskande. Derpå fattade kardinalen häf-
tigt Godoys hand och yttrade långsamt och med
tonvigt:
aHar jag förstått er rätt, don Emanuel? In-
gen nåd? ... men också intet uppseende?
— cErs eminens bar läst i mitt innersta.
— cOm således det heliga tribunalet dönmer,
och kyrkan meddelar aflat åt domens hemlige
verkställare ...?
— Så blir verkställigheten en helig förrätt-
ning, en saämvetsprigt, på nvsrs nitiska Uppfyl-
lande ers eminens kan lita.
aVi äro ense — svarade storinqvisiton och
sträckte handen åt Godoy — och jag tackar er,
min furste. Vår heliga kyrka glömmer lika litet
tjenster som oförätter. Räkna på hennes åter-
tjenst, när ni deraf önskar något vedermäle, don
Emanuell
Dagen efter detta samtal erhöll fredsfursten
inqvisitioneas dödsdom öfver Antonia, lydande
på hemligt afdagatande. Härpå följde en lika
hemlig rådplägning mellan honom, Elvira och
Vinuesa, om lämpligaste sättet att bringa domen
vill verkstålligbet.
aItalien — mente Elvira — der Alonzo nu
vistas, är ryktbart för öfverflöd på tystlåtet och
pålitligt folk, hvars dolkar säkert och i ögon-
blicket gifva döden. Låt Alorzo hitsända en
sådan, utan att likväl känna mot hvem den
skulle användas. Inför allmänheten finge di
hela saken anstrykning af Mendozas personliga
hämnd för en försmådd eller förrådd kärlek, och
det skulle ytterligare bidraga att ställa Antonias
rykte i en tvetydig dager.
aDet der kan låta höra sig! — utropade Go-
doy, och skadefröjden lyste ur hans gnistrande
blick. — I fyndigbet har donna Elvira ej sin
make. FEiler hvad menar ni, pater Vinuesa?
Att denna plan icke duger,, svarade munken
med ihålig röst, och rynkade ögonbrynen.
Af hvad skäl?, sporde fredsfursten, misslynt,
men med spänd uppmärksamhet afbidande den
andliges svar.
vom mm
,