ska kyrkan, för hvars bästa han samvetsgran skulle uppoffra allt annat. Kardinalen både lofordade och lofvade, å dej heliga stolens vägnar, i handling visa erkänsla fö fredsfurstens efterdömliga undergifvenhet, oc såsom vedermäle af dessa tänkesätt ville stor tlinqvisitorn så begå hos den heliga inqvisitionen att bestraffningen för Antonia denna gånge: skulle stadna vid en allvarsam skrapa och kraft tiga varningar. I Den bestörtning Godoy dittills låtsat blef m verklig, då den hycklande ränksmidaren stod p I vippen att fastna uti sioa egna garn. De sam Imansvurne hade varit förlorade, om deras löm ska anläggning blifvit röjd, hvilket åter lätt kun nat hända, derest Antonia kommit i tillfälle at förklara sig. Hans räddningsplanka under denn: brydsamma belägenhet blef, att låta påskioa er mera oblidkelig rättrogenhet än sjellve storinqvisitorns, för att dymedelst uppägga dennes til det yttersta. Jag vore — tog fredsfursten till ordet — ovärdig kyrkans öfverseende med mina synder och deras aftvagning i försoningsblodet, äfvensom konungens ynnest, hviken åt min vård anförtrott sin makt öfver Spanien och Indierna, om jag af verldsliga beräkningar i någon mån åsidosatte hvad trosbekärnelsens helgd kräfver, på hvilken hela monarkiens trygghet beror. Ett bro:t mot den förra måste bestraffas så eftertryckligt, att hvarken förbryterskans exempel må kunna smitta, eller skonsamheten mot henne väcka förargelse hos de rättrogne. Då jag gillar och berömmer ert kristliga nit, don Emanuel! — svarade kardinalen — kan jag likväl icke undertrycka min förundran deröfver, att ni anser denna förbryterskas offentliga bestraffaing rådligt och tror, att det ej skulle föranleda en anstötlig slitning mellan den heliga inqvisitionen samt spanska och neapolitanska konungsahusen, om prinsessan af Asturien öfverlemnades åt lagens hela stränghet. Ty skulle hennes anhöriga hör och i Neapel lägga sig emot domens verkställighet, så är det i våra bistra tider bättre, att från början icke sträcka anspråken för vida, än att sedermera nödgas äfventyra, antingen en förödmjukande eftergift, eller ett ohjelpligt affall. ,Tillåt mig hemböra en gärd af vördnad åt denna skarpsinniga omtanka — återtog fredsfursten, medan ett sataniskt smil spetsade hans mungipor — på samma gång jag underställer ers emipens vishet, om icke en utväg torde finnas att förena det hbädade himmelska majestätets rättmätiga fordran med de jordiskas, så att allan rättfärdighet må uppfyllas, utan att purpurns anseende varder blottstäldt. Fredsfursten tystnade. Han och storinqvisitorn betraktade hvarandra några sekunder, ömsesidigt forskande. Derpå fattade kardinalen häftigt Godoys hand och yttrade långsamt och med tonvigt: aHar jag förstått er rätt, don Emanuel? Ingen nåd? ... men också intet uppseende? — cErs eminens bar läst i mitt innersta. — cOm således det heliga tribunalet dönmer, och kyrkan meddelar aflat åt domens hemlige verkställare ...? — Så blir verkställigheten en helig förrättning, en saämvetsprigt, på nvsrs nitiska Uppfyllande ers eminens kan lita. aVi äro ense — svarade storinqvisiton och sträckte handen åt Godoy — och jag tackar er, min furste. Vår heliga kyrka glömmer lika litet tjenster som oförätter. Räkna på hennes återtjenst, när ni deraf önskar något vedermäle, don Emanuell Dagen efter detta samtal erhöll fredsfursten inqvisitioneas dödsdom öfver Antonia, lydande på hemligt afdagatande. Härpå följde en lika hemlig rådplägning mellan honom, Elvira och Vinuesa, om lämpligaste sättet att bringa domen vill verkstålligbet. aItalien — mente Elvira — der Alonzo nu vistas, är ryktbart för öfverflöd på tystlåtet och pålitligt folk, hvars dolkar säkert och i ögonblicket gifva döden. Låt Alorzo hitsända en sådan, utan att likväl känna mot hvem den skulle användas. Inför allmänheten finge di hela saken anstrykning af Mendozas personliga hämnd för en försmådd eller förrådd kärlek, och det skulle ytterligare bidraga att ställa Antonias rykte i en tvetydig dager. aDet der kan låta höra sig! — utropade Godoy, och skadefröjden lyste ur hans gnistrande blick. — I fyndigbet har donna Elvira ej sin make. FEiler hvad menar ni, pater Vinuesa? Att denna plan icke duger,, svarade munken med ihålig röst, och rynkade ögonbrynen. Af hvad skäl?, sporde fredsfursten, misslynt, men med spänd uppmärksamhet afbidande den andliges svar. vom mm ,