hot, såg de genomborrande blickar, sora frår alla håll rigtades på henne och besinnade ställe der bon befann sig. Med skälfvande läppar oci sväfvande på målet gjorde Elvira sin melian di sammansvurne öfverenskomna berättelse. Och något annat rörande detta ämne känne: ni icke?, sporde kardinalen med stränghet i rös och åtbörder. Jag har anfört allt hvad mig vetterligt är, genmälte Elvira, under en djup nigning. Drag er noga till mirnes, sennora! Kom ihog min varning, innan vi tilläto er att tala.n Vid allt hvad heligt är, bedyrar jag att ingenting blifvit förtegadt, försäkrade Elv:ra ånyo. Väl eder dål — fortfor kardinalen, och van dande sig från erktehertiginnan till sekreteraren, — Skrif: att prinsessan af Asturien, medan bålet brann, i hela konungahusets och hofvets nirvaro, hädade Gud och den heliga ir qvisitionen, som tillstadde sådana qval: ursäktade kättarnes förgripelser såsom obetänksamheter, hvilka på sin höjd törtjent en skrapa: att hon litsade svimma under trosakten, för att väcka åskådarnes medfidasde med kättarne, dem hona utan försyn yttrat sig hafva velat taga under sitt beskydd, om ej, som hennes ord fölio, fredsfurstens otidiga nit för kyrkan tillslutit konungens öron och hjerta för hennes förböner): att hennes brottsliga kärlek till don Alonz9 varit så fråck, alt den ådragit sig hela hofvets uppmärksamhet: och att hennes egen svåger, den gudfruktige, hoppgifvande infanten don QCarlos, med ett eftertryck, som vittnar att hans tidigt utvecklade förstånd är vida mognare än hans ålder, förehållit henne i fleres närvaro, att hennes saknad efter Alonzao, som för tillfället varit bortrest att sköta sin hela, öfverskridit både anständighetens och försigtighe:ens gräns, och gjort henne surmulen och knarrig mot alla andra. — Har er berättelse blifvit rigtiet uppfatiad, donna Elvira? Till punkt och pricka, ers eminens, svarade hon. Frid vare dig, min dotter!, yttrada nu kardinalen med milå ton, ringde, Jät ledsaga hertiginnan ut, och i stället införa kammarfrun. Samma förmaningar föregingo hennes berättelse, som Elvira erhöll, och nör kammarfrun slutat, upprepades till henne samma väckande fråga: om hon ej hade nigot mer att tillägga? På hennes bestämda nekande föjjde storingviv.itorns förestafning till sekreteraren: xPrinsessan af Asturien har i sina förböner till den heliga madren aldrig gjort skillnad mellan de rättrogne och kättare: hon har gifvit allmosor till judar och med vanvördnal talat om den heliga Ignatius Loyola: hon har plägat brottsligt umgänge med don Alonzo, som till henres ära skrifvit syndiga verser, dem hon ej allena vidrört med sina läppar och förvarat i sin barm, utan 4trädt ut på balkongen vid sin flygel på slottet nattetid, för att höra dem sjungas af sin gynnade älskare nedanför i trädgården: hon har, under sin gemåls, prinsens af Asturien frånvaro på ett jagtnöje med konungen, sin fader, sent en afton låtit till sig insläppa Alonzo och med honom mellan fyra ögon tillbragt natten: och hon har, då kammarfrun, åberopande pligt och samvete, gjort svårigheter vid att påföljde natt ånyo Nemligen ledsaga dom Alonzo9 till prinsessans sofrum, i vredesmode kört bort kammarfrun och hotat att förfölja henne så att hon sedermera och ännu nödgas, till bevarande af sitt lif, hålla sig dold hos barmhertiga menniskor. Så var det ju, mitt barn! tillade kardinalen med godhet, och då kammarfrun bejakat det, blef hon affärdad på vanligt sätt. Inqvisitionen var nu förvissad om angilvelsens behörighet, och ny dag beramades för att böra abedissan i Marieklostret. Dagen efter sedan ir qvisitionen slutat sina förhör om Antonia, som ej ens kunde ana att hon vore misstänkt för någonting olofligt, mindre vidden af den fara, hvilken sväfvade öfver hennes hufvud, begärde kardinalen storinqvisitorn en timma hos fredsfursten då de, i en sak af yttersta vigt, kunde få vara mellan fyra ögon. Den listige statsmannen, krypande för Roms makt, som kraftigt understödde hans egen, svarade, att han skulle finna sig lycklig att sjelf få göra hans eminens ett besök, hvilken stund denne behagade utsätta till hans emottagande. Det skedde, och på bestämd tid steg Godoy ur sin vagn vid storinqvisitorns palats. Fredsfursten spelte som mästare sin roll af öfverraskning och djup bedröfvelse vid det meddelande, han nu erhöll om prinsessans af Asturien föregifna kätteri och otrohet i äktenskapet. Han syntes väldsamt sliten mellan tillgifvenhet för konungahuset och nit för trosbekännelsen, — en strid som upplöste sig i utropet: att hans främsta pligt som kristen och hans katolska ma