hot, såg de genomborrande blickar, sora frår
alla håll rigtades på henne och besinnade ställe
der bon befann sig. Med skälfvande läppar oci
sväfvande på målet gjorde Elvira sin melian di
sammansvurne öfverenskomna berättelse.
Och något annat rörande detta ämne känne:
ni icke?, sporde kardinalen med stränghet i rös
och åtbörder.
Jag har anfört allt hvad mig vetterligt är,
genmälte Elvira, under en djup nigning.
Drag er noga till mirnes, sennora! Kom ihog
min varning, innan vi tilläto er att tala.n
Vid allt hvad heligt är, bedyrar jag att in-
genting blifvit förtegadt, försäkrade Elv:ra ånyo.
Väl eder dål — fortfor kardinalen, och van
dande sig från erktehertiginnan till sekreteraren,
— Skrif: att prinsessan af Asturien, medan bå-
let brann, i hela konungahusets och hofvets nir-
varo, hädade Gud och den heliga ir qvisitionen,
som tillstadde sådana qval: ursäktade kättarnes
förgripelser såsom obetänksamheter, hvilka på sin
höjd törtjent en skrapa: att hon litsade svimma
under trosakten, för att väcka åskådarnes med-
fidasde med kättarne, dem hona utan försyn ytt-
rat sig hafva velat taga under sitt beskydd, om
ej, som hennes ord fölio, fredsfurstens otidiga
nit för kyrkan tillslutit konungens öron och
hjerta för hennes förböner): att hennes brottsliga
kärlek till don Alonz9 varit så fråck, alt den
ådragit sig hela hofvets uppmärksamhet: och att
hennes egen svåger, den gudfruktige, hoppgif-
vande infanten don QCarlos, med ett eftertryck,
som vittnar att hans tidigt utvecklade förstånd
är vida mognare än hans ålder, förehållit henne
i fleres närvaro, att hennes saknad efter Alonzao,
som för tillfället varit bortrest att sköta sin hela,
öfverskridit både anständighetens och försigtig-
he:ens gräns, och gjort henne surmulen och knar-
rig mot alla andra. — Har er berättelse blifvit
rigtiet uppfatiad, donna Elvira?
Till punkt och pricka, ers eminens, svarade
hon.
Frid vare dig, min dotter!, yttrada nu kar-
dinalen med milå ton, ringde, Jät ledsaga her-
tiginnan ut, och i stället införa kammarfrun.
Samma förmaningar föregingo hennes berät-
telse, som Elvira erhöll, och nör kammarfrun
slutat, upprepades till henne samma väckande
fråga: om hon ej hade nigot mer att tillägga?
På hennes bestämda nekande föjjde storingviv.i-
torns förestafning till sekreteraren:
xPrinsessan af Asturien har i sina förböner
till den heliga madren aldrig gjort skillnad mel-
lan de rättrogne och kättare: hon har gifvit all-
mosor till judar och med vanvördnal talat om
den heliga Ignatius Loyola: hon har plägat
brottsligt umgänge med don Alonzo, som till
henres ära skrifvit syndiga verser, dem hon ej
allena vidrört med sina läppar och förvarat i
sin barm, utan 4trädt ut på balkongen vid sin
flygel på slottet nattetid, för att höra dem sjun-
gas af sin gynnade älskare nedanför i trädgår-
den: hon har, under sin gemåls, prinsens af
Asturien frånvaro på ett jagtnöje med konungen,
sin fader, sent en afton låtit till sig insläppa
Alonzo och med honom mellan fyra ögon till-
bragt natten: och hon har, då kammarfrun, åbe-
ropande pligt och samvete, gjort svårigheter vid
att påföljde natt ånyo Nemligen ledsaga dom
Alonzo9 till prinsessans sofrum, i vredesmode kört
bort kammarfrun och hotat att förfölja henne
så att hon sedermera och ännu nödgas, till be-
varande af sitt lif, hålla sig dold hos barmher-
tiga menniskor. Så var det ju, mitt barn! til-
lade kardinalen med godhet, och då kammarfrun
bejakat det, blef hon affärdad på vanligt sätt.
Inqvisitionen var nu förvissad om angilvelsens
behörighet, och ny dag beramades för att böra
abedissan i Marieklostret.
Dagen efter sedan ir qvisitionen slutat sina för-
hör om Antonia, som ej ens kunde ana att hon
vore misstänkt för någonting olofligt, mindre
vidden af den fara, hvilken sväfvade öfver hen-
nes hufvud, begärde kardinalen storinqvisitorn
en timma hos fredsfursten då de, i en sak af
yttersta vigt, kunde få vara mellan fyra ögon.
Den listige statsmannen, krypande för Roms makt,
som kraftigt understödde hans egen, svarade, att
han skulle finna sig lycklig att sjelf få göra hans
eminens ett besök, hvilken stund denne beha-
gade utsätta till hans emottagande. Det skedde,
och på bestämd tid steg Godoy ur sin vagn vid
storinqvisitorns palats.
Fredsfursten spelte som mästare sin roll af
öfverraskning och djup bedröfvelse vid det med-
delande, han nu erhöll om prinsessans af Astu-
rien föregifna kätteri och otrohet i äktenskapet.
Han syntes väldsamt sliten mellan tillgifvenhet
för konungahuset och nit för trosbekännelsen,
— en strid som upplöste sig i utropet: att hans
främsta pligt som kristen och hans katolska ma-