herugtens kalla, som jkratt ett DIodigt Iorsoningsoifer och utsträckt hämden intill tredje och fjerde led; — men vi hafve hittills öfvat strävghet endas! mot personer, hvilkas offentliga bestraffande ej mött någon betänklighet. I dag (härvid framtog storinqvisitorn ur sin ficka ett brutet brel) gäller angifvelsen någon, hvars strafflöshet vore, medelst exemplets omätliga inflytande, lika menlig för kyrkans anseende och för vårt eget, som bestraffaingen torde finna svårigheter att bringa till verkställighet på vanligt sätt. Likväl då faran hotar vår heliga kyrka och inqvisitionens heliga kall, måste för detta högvigtiga mål alla andra gifva vika, och j veten, högvördigaste bröder! om jag någonsin efterskänkt hvad pligten af mitt embete fordrar. Inqvisitorerne gjorde stora ögon vid denna inledning, och den främste tog, när kardinalen slutat, till ordet: Vi afbida hvad ers eminens lärer hafva att meddela och skole, likmätigt vår pligt och plägsed, iakttaga allt hvad kyrkans ära och säkerhet samt helgden af vårt kall bjuda, utan afseende på verldsliga faror och betänkligheter.n Kardinalen vecklade upp brefvet: Angifvelsen lyder på äktenskapsbrott och kätteri, och är rigtad mot Hennes Kongl. Höghet prinsessan af Asturien., Ötverraskning och bekymmer målade sig vexelvis i inqvisitorernes anleten. Och hvem är angifvare?, frågade, efter ett korrt uppehåll, den ene. sAngilfvelsen är icke undertecknad — svarade kardinalen — men vittnen af betydenhet äro åberopade: den högvördige brodern Vinuesa, prinsessans bigtfader, enkebertiginnan Elvira di Sidonia samt en kammarfru hos prinsessan, och (kardinalen pekade på det papper, härolden lemmnat) jag ser af dagrapporten att de alla tre äro tillstädes i väntningsrummet. Om angifvelsen icke bekräftas, så kunna vi ju öfverlemna den åt verdsliga makten, vår gode vän, hans höghet fredsfursten. Don Emanuel lärer i sådant fall ej underlåta att efterspana den förmätne och befordra honom till välförtjent straff.s Ers eminens har helt och hållet uttryckt vår mening,, yttrade samtlige inqvisitererne. Storinqvisitorn ringde ånyo, och till härolden, som inträdde, yttrade han lakoniskt: Den högvördige fadren Vinuesa.r Med högtidligligt och säkert skick nalkades prinsessans af Asturien, bigtfader, och härolden aflägsnade sig åter igen, på en förnyad vink. Du vet, från första stunden du egnade dig åt vår allena saliggörande kyrkas tjenst, högvördigaste broder! — började nu storinqvisitorn, sedan Vinuesas belning blifvit besvarad af inqvisitionens samtlige ledamöter — din första pligt är mot den heliga stolen, och när dess säkerhet eller fördel kräfver, löser den från alla andra eder, om de ock vore svurna på hostian eller vid sjelfva altarets fot. Du vet, att den heliga inqvisitionen är romersk katelska kyrkans högra hand, och att allt hvad den gör och liter, allt hvad den befaller eller förbjuder, är ofelbart, som hade det utgått ur S:t Peters mun, ja, att om vi funne det lända till troslärans fromma, ätt du sänkte stolet i din egen moders barm — du, och ingen annan, — eller att du förgiftade det välsignade bröd, som du i nattvarden räcker din högste välgörare, din förtrognaste vän, så måste du, icke blott utan knot, men beredvilligt och med gladt hjerta, genast lyda, så vida du ej ville äfventyra de svåraste timliga straff och den eviga fördömmelsen. Du vet allt detta? Jag vet det, har städse handlat och skall alltid bandla derefter, svarade Vinuesa, bugande sig ända till golfvet. Välan! — återtog kardinalen — den heliga inqvisitionen vill pröfva din undergifvenhet och nitv I den Helige Fadrens namn och å hans höga vägnar upphäfver jag bigtstolens tysthetsförbindelser och aubefaller dig att här yppa allt hvad dig under bigtens insegel blifvit anförtrodt af ditt skriftebarn, prinsessan af Asturien, hvilket kan Bekräfta eller vederlägga den angifvelse möt henne blifvit gjord om kätteri och äkton.skapsbrott.n Vinuesa löste oöfverträffligt sin uppgift af öfverraskning och bestörtning. Derefter dreg han en djup suck, gjorde korstecknet och berättade — allt hvad de sammansvurne kommit öfverens att han skulle säga. När han slutat, yttrade kardinalen till inqvisitionens sekreterare: Anteckna uti inqvisitionens annaler, att prinsessan af Asturien är, genom egen bekännelse i bigtstolen, förvunnen: att hafva byst skonsamhet med till bålet dömde kättare: att hafva ej allenast sökt, genom förböner hos konungen, utverka de brottsliges benådning, utan ock användt penningar, för att tubba verkställarne af domen och undandraga kättarne straffet sådant det blifvit stadgadt: att hafva väckt allmän förargelse bland de rättrogne, genom ett offentligen ådagalagdt anstötligt medlidande med kättarne under sjelfva den heliga trosakten: att hafva gjort sig delaktig uti deras kätteri, medelst fördömliga irrmeningar, och att hafva kränkt den äktenskapliga trobet, hon svurit sin herre och gemål samt erfarit ett syndigt nöje i brottsligt umgänge med don Alonczo de Mendoaa: och slutligen att ofta hafva närt hemliga önskningar, stridande mot Hans Kongl. Höghets egna, dem hon i stället motarbetat, både med råd till borom sjelf