BLANDADE SMNIENS
EN EPISOD UR FRU JUNOTS MEMOIRER.
Då Fransyska marskalken Junot anlände till Par-
ma), fan han ännu i denna stad ett Jesuiter-
kollegium, som ledde många ynglingars uppfostran,
Isamlade dit från flera trakter af Italien och äfven
tifrån Corsica. Bland dessa sednare befana sig en
-lung men från Bastia, som blifvit rekommenderad
, hos Junot af general Casabianca eller af generell Se
bastiani, eller af dem båda. Verkan af denna re-
kommendation var omedelbar. Junot bega?f sig sjal!
till koliegium, såg den unge Corsikanen. talade vid
superiorn och anmodade honom att skicka ynglin-
gen till sig hvarje söndagsmiddag. Då superiorn
anmärkte att pensionärerne aldrig utgingo ensamme,
bjöd Junot af hiflighet superiorn att göra ynglinge:
- I sällskap. Den följande Söndagen infann den unge
-I Corsikanen sig på denna bjudning. Han hade med
sig sin biktfader, en man af sträft utseende, som
tycktes strängt inverka på sin följeslagare. Yog
llingen var sorgsen och dyster; han svarade kneppt
och åt ganska litet. Han var blek, mager och syn
tes icke fästa någon uppmärksamhet vid det som
ll sades omkring honom. Det var förgäfves att adju-
I tanterna sökte rubba hans tystnad; han bibehöll den
I hela middagen oci bröt den blott när Junot tillta-
lade honom. Nästa Söndag återkom han till guver-
nörshuset; men hans uppsyn var ännu sträfvare.
Stundom blef Junot nästan förskräckt öfver uttryc-
ket i hans blickar, då denne riktade dem på honom.
Han åt föga och dreck bott vatten. Junot ville
förmå honom att dricka ett glas madera; men den
Junge Corsikanen, sedan han kastat en blick på sin
I biktfader, vägrade detta envist. I sanning), sade
Junot, ni tilldanar der en besynnerlig elev, vördige
fader. Till hvilken bana bestämmar ni honom då?
— Till himmeless! svarade ynglipgen med en lig
och långsam röst, som kom alla dem att rysa, som
hörde det; ty det var det första ord, som han ytt-
(rade seden han kom till bordet, undantagande det
I beständiga nej, som han lät höra vid hvarje sak,
som man framställde till honom. Junot skakade
huvudet, i det han betraktade öfverste Grancsaigne,
I sin förste adjutant.
) Denne unge man har ett ganska besynnerligt ut-
tryck i sin blick, sade han till denne, sedan yng-
lingen rest. Det är deruti både fruktan och hat.
Man vet icke hvad det är.
Söndagen derefter var Corsikanen sjuk. Munken
kom ensam. Junot, alltid god och utan misstroende,
!ehuru han kände motvilja för denne person, emot-
Itog honom dock med höflighet och behöll honom
!qvar till middagen. Följande Sändag var den unge
Corsiksnen ännu sjuk och Jesuiten kom alltid en
sam. Detta fortfor nära två månader. Man uppgat
icke någon viss sjukdom; man sade blott, att han
hade svåra plågor. Junot skickade till honom sin
läkare. Denne blef höfligt betackad; men fäderna
sade honom med ett smålöje, att de icke hade be-
hof af hans kunskap för att bota en dylik sjukdom.
De hade rätt.
Denna vägran uppretade Junot, utan att ingifra
honom någon misstanka; han blef endast stött öfver
oartigheten. Två dagar derefter, passerande förbi
kollegium under en spatser-ridt, inträdde han der
och begärde att få se den unge Corsikaner. Knappt
bade Junot stadnat på gården utenför kollegii-huset,
förrän han märkte, att hans ankomst åstadkom en
synnerlig verkan. Man sprang i korridorerna, man
gick, man kom, man öppnade och tillslöt dörrar;
det var tydligt, att man var missnöjd öfver general-
guvernörens oväntade besök. Junot märkte straxt
denna verkan och förökade den med flit, i dei han
med en myndig ton begärde att få se sin unga skydd-
ling. Superiorn kom i detta ögonblick för att emot
taga honom, ursäktende med sina göromål, att ban
icke genast hade infunnit sig vid hans excellens
ankomst. Han var blek, nära skålfvande. Junot
insåg af allt detta, att något hemlighetsfullt var för
handen, och upprepade derföre i en ännu starkare
och bestämdare ton sin begäran. Han var i uni-
form och beväpnad; fyra officerare af hans stab om-
gåfvo honom, och tjugu jägare voro vid porten till
kollegii-huset, så att det icke var någon utväg till
motstånd, eburu uttrycket i superiorns och biktfa-
drens ansigten antydde någon sådan afsigt.
Den unge mannen är ganska sjuk, eders excel-
lence, sade superiorn; om besöket benöget upp-
sköts tills i morgon, tror jag att det skulle falla sig
bättre.n
Mens, svarade Junot, om detta barn är i dag
så allvarsamt sjuk, att jag icke skulle kunna besöka
det, huru skall det kunna blifva så mycket bättre i
morgon? Fort; för mig till dess rum!
Biktfadren ech superiorn betraktade hvarandra med
förskräckt uppsyn. Junot började att blifva het.
Viljen j väl, mine fäder, sluta detta uppträde? Jag
begär af eder, att j fören mig til den ynglingens
rum, som blifvit rekommenderad hos mig. Om jeg
visste hvarest det vore, skulle jag bespara eder be-
sväret att följa mig dit.
Superiorn närmade sig till Junot och sade med
half röst:
Nådig herre, ni skall finna den olycklige i ett
förfärligt tillstånd; han har .. en . . brännande ..
feber och ... jag fruktar ..-.
För mig till honom, herre! upprepade Junot med
en skarp stämma och fästade på munken en frågande
blick, som kom denne att blekna.
Biktfadren gjorde ett tecken åt superiorn och båda
två, gående framför Junot, förde honom genom mör-
ka och fuktiga gångar till en del af byggnaden, af-
lägsen från alla de andra rummen. Då öfverste
Grandsaigne såg sin general sålunda inlåta sig i de
slingrande gångarne, som voro nästan okända äfven
af dem, som besökte huset, gaf han ett tecken åt
sina kamrater, och alla fyra skyndade sig efter ho-
nom. De vandrade länge, tilldess de inkommo på
en liten gård, omgifven af höga murar. Der hörde
de förfärliga, rysliga rop, eller heldre tjutningar,
hvilka kommo från en låg sel, belägen uti en af
sidobyggningarna. Junot störtede sig dit och öpp-
nade dörren, men var nära att vika tillbaka af för-
skräckelse vid det skådespel; som här visade sig för
honom.
Denna kammare, eller heldre fängelsehåla, var
knappt upplyst af ett litet med galler försedt fönster.
som insläppte i rummet några få ljusstrålar. Golf-
vet var af hopstampad lera. Mursrne, fugtiga och
mögligg, voro icke ens betäckta af en lapp tapeter
eler pspper. Uti ett hörn af denna stinkande håla
var en säng, eller heldre en låda, vid hvilken den
olycklige Corsikanen var fästad; men i hvilket till-
stånd!
Då han kom till guvernörshuset för andra gången,
hade hans förändrade utseende redan på det högsta
förvånat Junot; men han ryste nir ban såg framför
2 8 AA
hans -A mm: mr rLrLA om mA RA
a