BERANGER.
(Ur Galerie Populaire des Contemporains Illustres.)
(Slut från Lördagsbl.)
Efter någon tid erhöll Beranger rekommenda-
tion till utgifvaren af Annales du Musee; två år
arbetade han obemärkt i detta arbetes redaktion
och slutligen, under loppet af år 1809, fick han
i kraft af Arnaults medverkan (republikanern
Lucien var då i fullkomlig onåd) plats såsom
skrifvare: vid universitetets sekreteriat med tolf-
hundra francs lön. z
För en man, som från sin späda ålder mist
pröfva fattigdomens bitterhet, var detta på en
gång en Jycka. Beskaffenheten af hans syssla
öfverensstämde dessutom med poetens obercend?
och sjelfständiga karakter. Beranger lemnade sin
hand mot betalning för timman och gömde sina
drömmar inom sig sjelf. I en ännu sednare tid-
punkt, när efter Juli-revolutionen hans vänner
vordne ministrar, ville förskaffa sångaren en lö-
nande beställning, vägrade han okonstladt, med
förklarande att han var oförmögen till all tvun-
gen sysselsättning, utom måhända att ännu en
gång arbeta som kanslist. å
En gång anställd vid universitetet, der Beran-
ger hade alt renskrifva cirkulärer och reglemen-
ten, fortfor han för sig sjelf uti snillets inre
bemödande att söka sin riktning. Böjelsen få-
stae honom ännu vid episka och dramatiska
poesien, men redan började likväl visan, som vid
alla tillfällen när som helst sprang upp i hans
hjern?, att nedtysta hv2rjs annat slag af infly-
telse. Det var vid denna tidpunkt, när han ej
sällan mötte Desaugiers på gatan, Beranger ytt-
rade för sig sjell: Vore ej redan mina poemer,
skulle jag, om jag ville, kunna göra visor lik:å
bra som dun
Hans upptagande i belletristiska samunde!
Cav:au 4813, i följd hvaraf honom blef ålagdt
att betala sin tribut medelst kupletter, gaf hans