BERANGER. (Ur Galerie Populaire des Contemporains Illustres.) (Slut från Lördagsbl.) Efter någon tid erhöll Beranger rekommendation till utgifvaren af Annales du Musee; två år arbetade han obemärkt i detta arbetes redaktion och slutligen, under loppet af år 1809, fick han i kraft af Arnaults medverkan (republikanern Lucien var då i fullkomlig onåd) plats såsom skrifvare: vid universitetets sekreteriat med tolfhundra francs lön. z För en man, som från sin späda ålder mist pröfva fattigdomens bitterhet, var detta på en gång en Jycka. Beskaffenheten af hans syssla öfverensstämde dessutom med poetens obercend? och sjelfständiga karakter. Beranger lemnade sin hand mot betalning för timman och gömde sina drömmar inom sig sjelf. I en ännu sednare tidpunkt, när efter Juli-revolutionen hans vänner vordne ministrar, ville förskaffa sångaren en lönande beställning, vägrade han okonstladt, med förklarande att han var oförmögen till all tvungen sysselsättning, utom måhända att ännu en gång arbeta som kanslist. å En gång anställd vid universitetet, der Beranger hade alt renskrifva cirkulärer och reglementen, fortfor han för sig sjelf uti snillets inre bemödande att söka sin riktning. Böjelsen fåstae honom ännu vid episka och dramatiska poesien, men redan började likväl visan, som vid alla tillfällen när som helst sprang upp i hans hjern?, att nedtysta hv2rjs annat slag af inflytelse. Det var vid denna tidpunkt, när han ej sällan mötte Desaugiers på gatan, Beranger yttrade för sig sjell: Vore ej redan mina poemer, skulle jag, om jag ville, kunna göra visor lik:å bra som dun Hans upptagande i belletristiska samunde! Cav:au 4813, i följd hvaraf honom blef ålagdt att betala sin tribut medelst kupletter, gaf hans