egentligen till uteslutande af de stores talrika,
oroliga följen och de af dessa alitför ofta be-
gångna våldsamheter, stadgat, nemligen att, då
Konungen kallade sitt rike till något samtal, in-
gen djerfves komma dit, utan de, som dit blifvit
kallade med Konungens bref eller bud, utan man
hade giltigt ärende och kom å egen kost.
Således — Konungen, eller den styrelsen med
hans makt förde, ansågs nu berättigad att efter
sitt godtfinnande bestämma, hvilka skulle å all-
män riksmöte föra folket talan. I allmänhet hade
de store redan före Magnus Ladulåss tid tagit
folkets makt i sin hand. Desse kunde således
alltid påräkna att blifva kallade. Men i saknad
af den politiska makt, som ligger i laglighet, och
då den fysiska, som de kunde disponera, likväl
alltid var mindre, än den allmogen, en gång enig,
innehade, sågo de sig vid hotande faror dock
ofta nödgade att appellera till folket; en appell,
som numera icke skedde enligt svensk lag, utan
i öfverensstämmelse med de maktegandes politiska
åsigter, med det dem kända mönstret för staten,
asådan den bör varan, d. v. s. det tyska eller
danska. Det hade redan för provinciella, eller
såsom sådana ansedda, ärendens behandling blif-
vit, ehuru med inskränkning, tillämpadt af den
äldsta landslagen. Det skulle nu i erkändt riks-
vårdande frågor lämpas på svenska förhållanden,
hvilket skedde så, att man början kallade de
siånd, af hvilka man mest hoppades, någon gång
också dem, hvilka man mest fruktade. Små-
ningom uppstod deraf häfd. De stånd, hvilka
under en längre tid blifvit kallade till hvarje
riksmöte, ansågos berättigade att fortfarande kal-
las. Men ända till 47:e århundradet innebar eo
sådan rätt intet uteslutande af andra, intet an-
språk för de sedan längre eller kortare tid kal-
lade stånden, att ensamme föra folkets talan.
Tvertom finner man under 45:e och 46:e år-
hundradena rya stånd tid efter annan inträda och
taga plats bredvid de gamla. Rec. säger stånd.
Den, som vid detta ord genast tänker sig alla
de rättigheter, dem riksdagsordningen af den
40 Februari 4810, med de sedermera af Konun-
gen och Riksens Ständer antagna förändringarn,
stånden tillerkänner, och derföre stötes af ut-
trycket, kan rec. blott erinra, att i 45:e och 46:e
århundradena hvarken riksdagsordning eller nå-
gra andra fasta reglor för riksdagens samman-
sättning eller verksamhet funnos, och att således
äfven sjelfva begreppet om astånd, hade en obe-
stämdhet, som illa nog motsvarar föreställnin-
gen om den enda möjliga representation af sta-
tens ideella intressen.
Efter dessa anmärkningar går rec. att meddela
de af herr N.: sammanställda, möjligen icke i
hvarje detalj fullt pålitliga, men för samhällets
fortgående utbildning, i hufvudsaken, ganska upp-
lysande efterrättelser, rörande nya siånds suc-
cessiva intråde bland de lagstiftande under det
uppgifna tidehvarfvet.
Rec. börjar med att anföra den äldsta, till våra
dagar bibehållna, svenska riksdagskallelsen, gif-
ven i Lund den 29 Augusti 41339, der Konun-
gen befaller, att i Kalmar skulle den 42 näst-
följande Oktober sig inställa: fyra män af all-!
mogen från hvar lagsaga; nämnda män från hvar
köpstad; två kaniker från hvar domkyrka, med
sin biskop, samt alla andra af Konungen och
riksens män, som det angick, och som ville
komma för rikets och sina egna angelägenheter.
Under den sista klassen innefattas säkerligen
riddare och svenar utom rådet.)
Ännu sextiosex år derefter, eller år 1455, om-
talas af Stora Rimkrönikan såsom närvarande
vid en högst vigtig herredag, blott biskopar,
prelater, riddare och svenar, samt köpstadsmän
af hela riket; men år 4470 nämna Sten Sture
och Stockholms inbyggare i ett bref prelater,
klerker, riddare, friborne (Svenar), frälsemän,
köpstadsmän och menige allmoge, af hvad land-
skap de heldst voro, som då församlades i Up-
ala; och följande året (1474) förklarade de hos
Sten Sture i Vadstena, från ahvar köpstad och
härad, i Vestergötbland, Östergötbland och Små-
and samlade riddare, friborne, frälsemän, köp-
stadsmän, bergsmän och allmoge, uti ett, till de
Stockholm samlade biskopar, prelater och
ridderskap, samt borgmästare, råd och menighet
derstädes stäldt bref sin afsigt, att icke erkänna
Christian såsom Sverges konung, utan följa Sten
Sture till Stockhom, för att afvärja sitt och ri-
sets förderf. År 4347 visa sig, i de fordna ka-
holska klerkernas ställe, protestantiska kyrko-
wrdar. 1594 visar sig krigsbefälet, och 1595
uppträda meniga folkets ombud. Efter år 13359
ramträda bland de lagstiftande stånden således
fter hvarandra, lägre klerker och frälsemän,
1470), bergsmän (4474), protestantiska kyrko-
nerdar (1547), krigsbefäl (1594) och meniga krigs-
olkets ombud (4393).
Det var Sverges riksföreståndare ech konun-
jar, och, bland dessa, just de egentliga käm-
varne för Sverges mnationala oberoende, hvilka
fterhand bland, de gamla lagstiftande stånden
nförde dessa nya. När Konungen afträdde den
ionom, enligt 49285 års stadga, tillkommande
ätt, att ensam bestämma sammansättningen af
len för Sverges allmänna lag alldeles fremmande,
rån början af de styrande, efter deras subjek-
iva omdöme rörande stundens kraf, bildade kor-
orationen; när denna korporation sjelf, i fråga
mm sin sammansättning, fick en afgörande röst, då
nträdde, i den förra rörlighetens ställe, stillastå-
ndet. Korporationen visade den, för hvarje så-
lan naturliga obenägenheten emot nya elemen-
are intavandae SGSielf att fartfarAänNnde inarenn i
än RK KR KK RK AL
BV Ir MN FF ÅA MR Fr Pm ter få IB M JAM AM AM MA Mm sm AA DD — -
Ian
EK:
SS rt Oc rn fy Dn
— —