egentligen till uteslutande af de stores talrika, oroliga följen och de af dessa alitför ofta begångna våldsamheter, stadgat, nemligen att, då Konungen kallade sitt rike till något samtal, ingen djerfves komma dit, utan de, som dit blifvit kallade med Konungens bref eller bud, utan man hade giltigt ärende och kom å egen kost. Således — Konungen, eller den styrelsen med hans makt förde, ansågs nu berättigad att efter sitt godtfinnande bestämma, hvilka skulle å allmän riksmöte föra folket talan. I allmänhet hade de store redan före Magnus Ladulåss tid tagit folkets makt i sin hand. Desse kunde således alltid påräkna att blifva kallade. Men i saknad af den politiska makt, som ligger i laglighet, och då den fysiska, som de kunde disponera, likväl alltid var mindre, än den allmogen, en gång enig, innehade, sågo de sig vid hotande faror dock ofta nödgade att appellera till folket; en appell, som numera icke skedde enligt svensk lag, utan i öfverensstämmelse med de maktegandes politiska åsigter, med det dem kända mönstret för staten, asådan den bör varan, d. v. s. det tyska eller danska. Det hade redan för provinciella, eller såsom sådana ansedda, ärendens behandling blifvit, ehuru med inskränkning, tillämpadt af den äldsta landslagen. Det skulle nu i erkändt riksvårdande frågor lämpas på svenska förhållanden, hvilket skedde så, att man början kallade de siånd, af hvilka man mest hoppades, någon gång också dem, hvilka man mest fruktade. Småningom uppstod deraf häfd. De stånd, hvilka under en längre tid blifvit kallade till hvarje riksmöte, ansågos berättigade att fortfarande kallas. Men ända till 47:e århundradet innebar eo sådan rätt intet uteslutande af andra, intet anspråk för de sedan längre eller kortare tid kallade stånden, att ensamme föra folkets talan. Tvertom finner man under 45:e och 46:e århundradena rya stånd tid efter annan inträda och taga plats bredvid de gamla. Rec. säger stånd. Den, som vid detta ord genast tänker sig alla de rättigheter, dem riksdagsordningen af den 40 Februari 4810, med de sedermera af Konungen och Riksens Ständer antagna förändringarn, stånden tillerkänner, och derföre stötes af uttrycket, kan rec. blott erinra, att i 45:e och 46:e århundradena hvarken riksdagsordning eller några andra fasta reglor för riksdagens sammansättning eller verksamhet funnos, och att således äfven sjelfva begreppet om astånd, hade en obestämdhet, som illa nog motsvarar föreställningen om den enda möjliga representation af statens ideella intressen. Efter dessa anmärkningar går rec. att meddela de af herr N.: sammanställda, möjligen icke i hvarje detalj fullt pålitliga, men för samhällets fortgående utbildning, i hufvudsaken, ganska upplysande efterrättelser, rörande nya siånds successiva intråde bland de lagstiftande under det uppgifna tidehvarfvet. Rec. börjar med att anföra den äldsta, till våra dagar bibehållna, svenska riksdagskallelsen, gifven i Lund den 29 Augusti 41339, der Konungen befaller, att i Kalmar skulle den 42 nästföljande Oktober sig inställa: fyra män af all-! mogen från hvar lagsaga; nämnda män från hvar köpstad; två kaniker från hvar domkyrka, med sin biskop, samt alla andra af Konungen och riksens män, som det angick, och som ville komma för rikets och sina egna angelägenheter. Under den sista klassen innefattas säkerligen riddare och svenar utom rådet.) Ännu sextiosex år derefter, eller år 1455, omtalas af Stora Rimkrönikan såsom närvarande vid en högst vigtig herredag, blott biskopar, prelater, riddare och svenar, samt köpstadsmän af hela riket; men år 4470 nämna Sten Sture och Stockholms inbyggare i ett bref prelater, klerker, riddare, friborne (Svenar), frälsemän, köpstadsmän och menige allmoge, af hvad landskap de heldst voro, som då församlades i Upala; och följande året (1474) förklarade de hos Sten Sture i Vadstena, från ahvar köpstad och härad, i Vestergötbland, Östergötbland och Småand samlade riddare, friborne, frälsemän, köpstadsmän, bergsmän och allmoge, uti ett, till de Stockholm samlade biskopar, prelater och ridderskap, samt borgmästare, råd och menighet derstädes stäldt bref sin afsigt, att icke erkänna Christian såsom Sverges konung, utan följa Sten Sture till Stockhom, för att afvärja sitt och risets förderf. År 4347 visa sig, i de fordna kaholska klerkernas ställe, protestantiska kyrkowrdar. 1594 visar sig krigsbefälet, och 1595 uppträda meniga folkets ombud. Efter år 13359 ramträda bland de lagstiftande stånden således fter hvarandra, lägre klerker och frälsemän, 1470), bergsmän (4474), protestantiska kyrkonerdar (1547), krigsbefäl (1594) och meniga krigsolkets ombud (4393). Det var Sverges riksföreståndare ech konunjar, och, bland dessa, just de egentliga kämvarne för Sverges mnationala oberoende, hvilka fterhand bland, de gamla lagstiftande stånden nförde dessa nya. När Konungen afträdde den ionom, enligt 49285 års stadga, tillkommande ätt, att ensam bestämma sammansättningen af len för Sverges allmänna lag alldeles fremmande, rån början af de styrande, efter deras subjekiva omdöme rörande stundens kraf, bildade kororationen; när denna korporation sjelf, i fråga mm sin sammansättning, fick en afgörande röst, då nträdde, i den förra rörlighetens ställe, stillaståndet. Korporationen visade den, för hvarje sålan naturliga obenägenheten emot nya elemenare intavandae SGSielf att fartfarAänNnde inarenn i än RK KR KK RK AL BV Ir MN FF ÅA MR Fr Pm ter få IB M JAM AM AM MA Mm sm AA DD — Ian EK: SS rt Oc rn fy Dn — —