METSRYMISwv SIA AR SSE te Fears OM SVENSKA FOLKETS OMBUD. (Forts. från N:o 434.) Vi fortfara nu att meddela historiken om Ståndsrepresentationen: En representation af hela riket påbjuder all män Svensk lag första gången till Konungs ut väljapde. Enligt den nyare redaktionen af Sö dermannalagens Konungabalk och Magnus Eriks sons Landslag, utgjordes denna representation a etthundradesjuttoen personer; enligt Christopher Landslag deremot, af etthundradefyratiotre. Der bildades så, att hvar och en af de uti de först nämnde lagarne omförmälda nio, eiler de ut sistnämnda lag uppnämnda elfva Lagmän, mec samtycke af alla dem, hvilka i lagsagar bodde tog med sig tolf förståndiga och kloka män. Mec dessa egde Lagmannen infinna sig vid Konungavalet. Men detta val afgjordes dock icke genom flertalet af samtlige representanternes enskilds röster, utan genom flertalet af lagsagornas stäm: mer. Hvar lagsaga egde en sådan, hvilken lag: sagans tretton representanter tillsammans skulle afgifva. Icke Svenska;folket, såsom ett helt, utan hvar sitt landskaps inbyggare, representerade således de från landskapen sände. Detta förhållande, under det Svenska folket småningom vaknade till medvetande af sin enhet, den mak! rikels store genom rikedom och bildning, genom vexande deltagande uti de jemt ökade regeringsbestyren samt genom ständigt vidgade och befästade inbördes förbindelser vunnit, slutligen sällsyntheten af de tillfällen, då bemälda representation kunde träda i verksamket — allt detta medverkade, att bringa den i en så fullkomlig glömska, att all vår kunskap derom miste hemtas utur lagarne. Utom dem torde den sällan, om någonsin, hafva existerat. Men i Svenska rättshistorien förtjenar det dock erinras, att den enda för Svenska landslagarne bekanta församling, der samtliga landskapen representerades, valdes, hvarken utur eller utaf särskilda stånd. Alla de nu omförmälda, särskilda representativa församlingar egde, ehvad de representerade ett härad, ett landskap, eller samtliga rikets landskap, hvardera blott ett enda, noga utstakadt föremål. Öfver alla de icke på detta sätt åt representanter öfveriemnade kunde ingen annan, än odalmännen sjelfve, lagligen gifva deras utlåtande. Men — Allshärjartinget, der väl ej heller både Götar och Svear någonsin mangrannt infunnit sig eller ens kunnat infinna sig, hade redan före Magnus Ladulåss tid gått under i ett förändradt samhällsskick. Endast på de inom de särskilda landskapen samlade tingen var det således möjligt att, rörande frågor af sistnämnda art, i laglig form inhemta folkets röst. De härvid mötande svårigheter äro sjelfklara. Det var en brist i den tidens lagar, att de icke äfven så väl för de tillfällen, då Konung behölde inhemta folkets yttrande i berörde slags mål, som då folket måste välja Konung, bestämde en representation, hvilken egde att å folkets vägnar sig yttra. Denna brist blef ej, och kunde ej blifva, utan vigtiga följder. Det är i de allmänna lagarne, i dessa sista tillflyktsorter för inhemska rättsbegrepp, som fremmande grundsatser haft största svårighet att intränga. Vi hafva redan visat, att dessa lagar, äfven i fråga om folkets representation inom landskapen, antingen alldeles icke, eller åtminstone icke utan betydlig modifikation, tillämpade ståndsprincipen; och att Magnus Erikssons Landslag utan allt afseende derpå ordnade valriksdagen. Om samma lag äfven anordnat en riksrepresentation, med uppdrag attå folkets vägnar deltaga i allmän lagstiftning, med mera, som icke åt särskilda representativa församlingar redan var anförtroddt, hade troligen ej heller en sådan kunnat der byggas på ståndsprincip. A annan princip byggd, skulle den, stark genom naturen af sitt uppdrag, genom de ofta återkommande tillfällena af dess utöfning, genom sin laglighet och sin rot uti folkets gamla föreställningssätt och vanor, lagt mäktiga, sannolikt oöfvervinneliga, hinder i vägen för de ultramarin