METSRYMISwv SIA AR SSE te Fears
OM SVENSKA FOLKETS OMBUD.
(Forts. från N:o 434.)
Vi fortfara nu att meddela historiken om
Ståndsrepresentationen:
En representation af hela riket påbjuder all
män Svensk lag första gången till Konungs ut
väljapde. Enligt den nyare redaktionen af Sö
dermannalagens Konungabalk och Magnus Eriks
sons Landslag, utgjordes denna representation a
etthundradesjuttoen personer; enligt Christopher
Landslag deremot, af etthundradefyratiotre. Der
bildades så, att hvar och en af de uti de först
nämnde lagarne omförmälda nio, eiler de ut
sistnämnda lag uppnämnda elfva Lagmän, mec
samtycke af alla dem, hvilka i lagsagar bodde
tog med sig tolf förståndiga och kloka män. Mec
dessa egde Lagmannen infinna sig vid Konunga-
valet. Men detta val afgjordes dock icke genom
flertalet af samtlige representanternes enskilds
röster, utan genom flertalet af lagsagornas stäm:
mer. Hvar lagsaga egde en sådan, hvilken lag:
sagans tretton representanter tillsammans skulle
afgifva. Icke Svenska;folket, såsom ett helt, u-
tan hvar sitt landskaps inbyggare, representerade
således de från landskapen sände. Detta förhål-
lande, under det Svenska folket småningom vak-
nade till medvetande af sin enhet, den mak!
rikels store genom rikedom och bildning, genom
vexande deltagande uti de jemt ökade regerings-
bestyren samt genom ständigt vidgade och be-
fästade inbördes förbindelser vunnit, slutligen
sällsyntheten af de tillfällen, då bemälda repre-
sentation kunde träda i verksamket — allt detta
medverkade, att bringa den i en så fullkomlig
glömska, att all vår kunskap derom miste hem-
tas utur lagarne. Utom dem torde den sällan,
om någonsin, hafva existerat. Men i Svenska
rättshistorien förtjenar det dock erinras, att den
enda för Svenska landslagarne bekanta försam-
ling, der samtliga landskapen representerades,
valdes, hvarken utur eller utaf särskilda stånd.
Alla de nu omförmälda, särskilda representa-
tiva församlingar egde, ehvad de representerade
ett härad, ett landskap, eller samtliga rikets
landskap, hvardera blott ett enda, noga utsta-
kadt föremål. Öfver alla de icke på detta sätt
åt representanter öfveriemnade kunde ingen an-
nan, än odalmännen sjelfve, lagligen gifva deras
utlåtande. Men — Allshärjartinget, der väl ej
heller både Götar och Svear någonsin mangrannt
infunnit sig eller ens kunnat infinna sig, hade
redan före Magnus Ladulåss tid gått under i ett
förändradt samhällsskick. Endast på de inom de
särskilda landskapen samlade tingen var det så-
ledes möjligt att, rörande frågor af sistnämnda
art, i laglig form inhemta folkets röst. De här-
vid mötande svårigheter äro sjelfklara. Det var
en brist i den tidens lagar, att de icke äfven så
väl för de tillfällen, då Konung behölde inhemta
folkets yttrande i berörde slags mål, som då fol-
ket måste välja Konung, bestämde en represen-
tation, hvilken egde att å folkets vägnar sig
yttra. Denna brist blef ej, och kunde ej blifva,
utan vigtiga följder.
Det är i de allmänna lagarne, i dessa sista
tillflyktsorter för inhemska rättsbegrepp, som
fremmande grundsatser haft största svårighet att
intränga. Vi hafva redan visat, att dessa lagar,
äfven i fråga om folkets representation inom
landskapen, antingen alldeles icke, eller åtmin-
stone icke utan betydlig modifikation, tillämpade
ståndsprincipen; och att Magnus Erikssons
Landslag utan allt afseende derpå ordnade val-
riksdagen. Om samma lag äfven anordnat en
riksrepresentation, med uppdrag attå folkets väg-
nar deltaga i allmän lagstiftning, med mera, som
icke åt särskilda representativa församlingar re-
dan var anförtroddt, hade troligen ej heller en
sådan kunnat der byggas på ståndsprincip. A
annan princip byggd, skulle den, stark genom
naturen af sitt uppdrag, genom de ofta återkom-
mande tillfällena af dess utöfning, genom sin
laglighet och sin rot uti folkets gamla föreställ-
ningssätt och vanor, lagt mäktiga, sannolikt oöf-
vervinneliga, hinder i vägen för de ultramarin-