till öfverflöd — skola vi uttala det begärda sva ret och förestafva det åt ins. i Biet så tydlig som han nånsin kan önska sig. I enlighet mer hvad vi förut ej längesedan härom sagt, afgifv vi dock icke detta svar förr, än ins. fullgjort sit åliggande. Detta har han hittills blott gjort til hälften, då han i lördags erkände, att Konsisto rialstyrelsen behöfver en reform deruti, att unge och i presterliga göromål och författningar 0O kunhige och oerfarne Lektorer ej böra utgörs stiftens förmän. Vill han nu lika enkelt oct uppriktigt tillstå detsamma såväl om äldre och gamla personer, då de äro eller blifva Lektorer som om Biskoparne, hvilka alla, enligt den ,gällande institutionen, lika litet äro nödsakade ati dokumentera erfarenhet och kunskap i de eccie: siastiska ämnena, och följaktligen tillhöra all deles samma kategori, hvaröfver ins. uttalat sin förkastelsedom; så skall vårt besked på de tre framsatta frågorna sedan icke länge dröja. — I parenthes, och innan ins. hinner våga sig fram till sakens slutpunkt, bedje vi allmänheten fästa sin uppmärksamhet vid den omständigheten, att bisidan, efter hvad vi nu se af dess lördagsblad, gerna skulle vilja gifva vissa af lektorerne till spilio; — eller för att se saken rentiansigtet — få dem bort ur stiftstyrelsen. Det förekommer omisskänligt, att bisidan genom denna framställning söker vinna två förmåner: 4:o vill man skörda tillgifvenhet hos opinionen för någonting, som liknar en koncession, då man låter en del af sina konsistorialbröder fara; 2:o ämnar man dock i sjelfva verket genom detta bortlemnande af dem koncentrera den egentliga, högre prelaturen, och just göra den desto starkare. Troligen skulle man allrahelst vilja få stiftelsen sådan, att den utgjordes af biskopen ensam, rådsammande med sin underlydande konsistorienotarie. Utan tvifvel är det dig iman söker sätta sig på väg, genom att åt allmänna tänkesättet erbjuda offret af sina lektorer. Men emot denna plan (om man verkligen, såsom det af lördagsbiet vill synas, hyser en sådan) hafva nu vi beskedligtvis ställt oss genom den oeftergifliga och ovederläggliga anmärkning, som vi ofvanföre framställt och alltid skola förnya, rörande den identitet med hvilka oerfarna och okunniga lektorer, som helst, hvari biskopsinstitutionen sjelf,till följe af sin egen författning, sätter sina medlemmar; och som onekligen öfver dem drager enahanda förkastelse, som öfver de af biet nu tillspillogifna lektorerne, betraktade såsom stiftstyresmän.