följt till slutliga ansvarspåståenden hvarje af detrettio, mestadels smiaktiga anklagelser, som till hans åtgärd blifvit hänviste. Dessa anklagelsers oskäligbet är redan ådagalagd och skall än ytterligare ådagaläggas i de speciella förklaringarne öfver herr Justitieombudsmannens ofvanberörde slutpåståenden. Men likasom förut, må det, vid detta tillfälle, vara tillåtet att underställa den höglofliga Riksrätten några allmänna anmärkningar, föranledda af herr Just.Omb. sätt att utföra denna rättegång. Man beböfver endast flygtigt genomläsa hans långa deduktioner, för att genast upptäcka, att han, istället att frimodigt medgifva den ringa vigten af Konst. Utsk:s anklagelser, velat visa sin beredvilligbet att i det yttersta förfäkta dem. Ingen åklagarekonst förmår dock vända bort regeringsformens, i bestämda ordalag uttryckta stadgande, att Konungens rådgifvare endast då kunna ställas under tilltal inför Riksrätten, när de cuppenbarligen handlat emot denna regeringsforms tydliga föreskrift, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande Jagar, eller underlåtit att göra föreställningar mot sådana öfverträdelser, eller dem vållat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning,. Hade några sådena uppenbarliga och uppsåtliga öfverträdelser af tydlig lag med fog kunnat de anklagade förevitas, då skulle det väl hafva varit för herr Just. Omb. genska lätt att helt enkelt sammanställa de klara fecta, som anpsåges hafva utgjort öfverträdelserna med de öfverträdda, tydliga Jagbuden. Men just vidlyftigheten af hans argumentationer och dessas tillkonstlade beskaffenhet bevisa nogsamt, att bvarken de föregifna lagbrotten varit uppenbarliga, d. v. 8. obestridliga, eller de lagbud, emot hvilka förbrytelser skulle hafva egt rum, tygliga i den af honcm antagna tolkningen. Man har ej aktat nödigt att söka tillgång till Konst.Utsk:s protokoller. Men, em de intyga, att, såsom det blifvit allmänligen berättadt, ett större eller mindre antal bland Utsk:s ledamöter funnit de af en omvexlande, stundom ganska ringa majoritet beslutade anklagelserne vara oskäliga, så torde äfven af denna dissensus ibland män, de der alla blifvit hedrade med samma Rikets Ständers förtroende, kunna slutas, att anledningarne till åtalen icke varit så ovedersägliga och så vigtiga. som 106 regeringsformen förutsätter. Uti den ofvan åberopade inledningen till redan afgifna förklaringar är armärkt, med stöd af nyssnämnde regeringsforms G, att åtal ej kan lagligen anställas vid Riksrätt mot Konungens rådgifvare för andra förmenta öfverträdelser af grundlagarnes föreskrifter, än dem, som ansvarighetslagen af den 10 Februari 4840 noggrannt uppräknar och bestämmer. Ibland de uederdåniga rådslag, för hvilka 1840 års Konst.Utsk. bemtat anledningar till anklagelser inför den höglofl. Riksrätten, förekomma dock åtskilliga till hvilka den, i regeringsformen åberopade ansvarighetslagen icke ens af herr Just.Omb. kunnat ansos användbar. Man hade då väntat att han skulle förklara sig vara häraf förhindrad att i dessa delar utföra, eller åtminstone att ända till slutliga straffpåståenden fullfölja det åtal, som Konst.Utsk., under förbiseende af ansvarighetslagens bestämda bud, hastat att besluta. Men äfven denna rättwätiga väntan har ej blifvit uppfylld. När herr Just.Omb. icke kunnat från oftanämnde serskilda ansvarighetslag, hvaruti alla de fall, då Konungens rådgifvare må kunna inför Riksrätt tilltalas, äro specificerade, hemta någon anledning att söka ådraga de tilltalade bestraffning, har bans åklagarenit tagit sin tillfygt till allmänna lagen och rättegångsbalkens 4 kap:s 128, hvilken stadgar ansvar för förseelser, som kunna förevitas domare i allmänhet... För att kunna lämpa denpa lagparagraf till regeringsärenden och till de rådslag derom, som inför Konungen afgifvas, har herr Just.Omb. fästat sig vid orden: allmän lag, hvilka förekomma i 406 regeringsformen, men likväl i oskiljaktigt, genom ordet och antydt sammanhang med hänvisningen till den serskilda författning, som, för bestämmande af Konungens rådgifvares juridiska ansvarighet, utaf Konungen och Rikets Ständer skulle varda fastställd. Sedan denna, utaf samma Konst. Utsk. som beredt regeringsformen och riksdagsordningen, äfven föreslagne ansvarighetslag blifvit utaf Rikets Ständer stiftad, samt af Korungen antagen och den 40 Februari 4840 utfärdad, så borde det vara obestridligt, att, endast så vida serskilda den allmänna lagens bud i densamma åberopas, dessa må användas mot Konungens rådgifvare, vid åtal af hvad de, i sådan egenskap gjort eller underlåtit. Men om också herr Just.Omb. ville förneka den juridiska regeln, att en yngre lag gäller framför en äldre, en speciel framför en allmän, så innehåller dock den ifrågavarande ansvarighetslagen uti 6 ett bestämdt stadgande, mot hvilket försöket att supplera densamma med 4 kap. 42 rättegångsbalken står i en uppenbar stridighet. Det säges uttryckligen: aUraktiåter statsrådsledamot, eller Konungens rådgifvare, i kommandomål, att de öfrige, dem i grundlagen uttryckligen föreskrifne, men i denna ansvarighetslag icke serskildt uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga och fullgöra, ankomme det på Rikets Stäner, att hos Konungen göra sådan anmälan, hvartill 407 af regeringsformen dem berättigar, med iakttagande af de vilkor, samma i dess sednare mom. stadgarn. Häraf är ovedersägligen klart, att hvarken Konst. Utsk. egt lagligt makt att besluta, eller herr Just. Omb. varit lagligen befogad att till slutliga straffpåståenden utföra det åtal, som blifvit anställdt för förmenta öfverträdelser af de flera S4 i regeringsformen, hvilka icke finnas i ansvarighetslagen uppräknade. Väl iöreskrifver 5 af denna serskilda lag ansvar för Konungens rådgifvare äfven efter 4 kap. 42 g rätteEDEIS TIIÖT—JNts——EEEEROO RI EEIIETE— —