följt till slutliga ansvarspåståenden hvarje af detret-
tio, mestadels smiaktiga anklagelser, som till hans
åtgärd blifvit hänviste.
Dessa anklagelsers oskäligbet är redan ådagalagd
och skall än ytterligare ådagaläggas i de speciella
förklaringarne öfver herr Justitieombudsmannens of-
vanberörde slutpåståenden. Men likasom förut, må
det, vid detta tillfälle, vara tillåtet att underställa
den höglofliga Riksrätten några allmänna anmärk-
ningar, föranledda af herr Just.Omb. sätt att utföra
denna rättegång.
Man beböfver endast flygtigt genomläsa hans långa
deduktioner, för att genast upptäcka, att han, istäl-
let att frimodigt medgifva den ringa vigten af Konst.
Utsk:s anklagelser, velat visa sin beredvilligbet att
i det yttersta förfäkta dem. Ingen åklagarekonst
förmår dock vända bort regeringsformens, i bestämda
ordalag uttryckta stadgande, att Konungens rådgif-
vare endast då kunna ställas under tilltal inför Riks-
rätten, när de cuppenbarligen handlat emot denna
regeringsforms tydliga föreskrift, eller tillstyrkt nå-
gon öfverträdelse deraf och af andra rikets gällande
Jagar, eller underlåtit att göra föreställningar mot
sådana öfverträdelser, eller dem vållat genom upp-
såtligt fördöljande af någon upplysning,. Hade nå-
gra sådena uppenbarliga och uppsåtliga öfverträ-
delser af tydlig lag med fog kunnat de anklagade
förevitas, då skulle det väl hafva varit för herr Just.
Omb. genska lätt att helt enkelt sammanställa de
klara fecta, som anpsåges hafva utgjort öfverträdel-
serna med de öfverträdda, tydliga Jagbuden. Men
just vidlyftigheten af hans argumentationer och des-
sas tillkonstlade beskaffenhet bevisa nogsamt, att
bvarken de föregifna lagbrotten varit uppenbarliga,
d. v. 8. obestridliga, eller de lagbud, emot hvilka
förbrytelser skulle hafva egt rum, tygliga i den af
honcm antagna tolkningen. Man har ej aktat nödigt
att söka tillgång till Konst.Utsk:s protokoller. Men,
em de intyga, att, såsom det blifvit allmänligen be-
rättadt, ett större eller mindre antal bland Utsk:s
ledamöter funnit de af en omvexlande, stundom gan-
ska ringa majoritet beslutade anklagelserne vara oskä-
liga, så torde äfven af denna dissensus ibland män,
de der alla blifvit hedrade med samma Rikets Stän-
ders förtroende, kunna slutas, att anledningarne till
åtalen icke varit så ovedersägliga och så vigtiga.
som 106 regeringsformen förutsätter.
Uti den ofvan åberopade inledningen till redan
afgifna förklaringar är armärkt, med stöd af nyss-
nämnde regeringsforms G, att åtal ej kan lagligen
anställas vid Riksrätt mot Konungens rådgifvare för
andra förmenta öfverträdelser af grundlagarnes före-
skrifter, än dem, som ansvarighetslagen af den 10
Februari 4840 noggrannt uppräknar och bestämmer.
Ibland de uederdåniga rådslag, för hvilka 1840 års
Konst.Utsk. bemtat anledningar till anklagelser inför
den höglofl. Riksrätten, förekomma dock åtskilliga
till hvilka den, i regeringsformen åberopade ansva-
righetslagen icke ens af herr Just.Omb. kunnat an-
sos användbar. Man hade då väntat att han skulle
förklara sig vara häraf förhindrad att i dessa delar
utföra, eller åtminstone att ända till slutliga straff-
påståenden fullfölja det åtal, som Konst.Utsk., un-
der förbiseende af ansvarighetslagens bestämda bud,
hastat att besluta. Men äfven denna rättwätiga
väntan har ej blifvit uppfylld. När herr Just.Omb.
icke kunnat från oftanämnde serskilda ansvarighets-
lag, hvaruti alla de fall, då Konungens rådgifvare
må kunna inför Riksrätt tilltalas, äro specificerade,
hemta någon anledning att söka ådraga de tilltalade
bestraffning, har bans åklagarenit tagit sin tillfygt
till allmänna lagen och rättegångsbalkens 4 kap:s
128, hvilken stadgar ansvar för förseelser, som kunna
förevitas domare i allmänhet... För att kunna lämpa
denpa lagparagraf till regeringsärenden och till de
rådslag derom, som inför Konungen afgifvas, har herr
Just.Omb. fästat sig vid orden: allmän lag, hvilka
förekomma i 406 regeringsformen, men likväl i
oskiljaktigt, genom ordet och antydt sammanhang
med hänvisningen till den serskilda författning, som,
för bestämmande af Konungens rådgifvares juridiska
ansvarighet, utaf Konungen och Rikets Ständer skulle
varda fastställd. Sedan denna, utaf samma Konst.
Utsk. som beredt regeringsformen och riksdagsord-
ningen, äfven föreslagne ansvarighetslag blifvit utaf
Rikets Ständer stiftad, samt af Korungen antagen
och den 40 Februari 4840 utfärdad, så borde det
vara obestridligt, att, endast så vida serskilda den
allmänna lagens bud i densamma åberopas, dessa
må användas mot Konungens rådgifvare, vid åtal af
hvad de, i sådan egenskap gjort eller underlåtit. Men
om också herr Just.Omb. ville förneka den juridiska
regeln, att en yngre lag gäller framför en äldre, en
speciel framför en allmän, så innehåller dock den
ifrågavarande ansvarighetslagen uti 6 ett bestämdt
stadgande, mot hvilket försöket att supplera densam-
ma med 4 kap. 42 rättegångsbalken står i en uppen-
bar stridighet. Det säges uttryckligen: aUraktiåter
statsrådsledamot, eller Konungens rådgifvare, i kom-
mandomål, att de öfrige, dem i grundlagen uttryck-
ligen föreskrifne, men i denna ansvarighetslag icke
serskildt uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga
och fullgöra, ankomme det på Rikets Stäner, att hos
Konungen göra sådan anmälan, hvartill 407 af
regeringsformen dem berättigar, med iakttagande af
de vilkor, samma i dess sednare mom. stadgarn.
Häraf är ovedersägligen klart, att hvarken Konst.
Utsk. egt lagligt makt att besluta, eller herr Just. Omb.
varit lagligen befogad att till slutliga straffpåståen-
den utföra det åtal, som blifvit anställdt för förmenta
öfverträdelser af de flera S4 i regeringsformen, hvilka
icke finnas i ansvarighetslagen uppräknade. Väl iö-
reskrifver 5 af denna serskilda lag ansvar för Ko-
nungens rådgifvare äfven efter 4 kap. 42 g rätte-
EDEIS TIIÖT—JNts——EEEEROO RI EEIIETE— —