i en skrifvelse kallat den permission, och att kaptenen sjelf sid tillfalle begagnat samma ord. Generalen anser väl laga hinder hafva inträffat för kaptenen att sig vid permissionstidens utgång till tjenstgöring inställa, men anmärker, att kaptenen ej om förfallet ingifvit mer än tvenne läkarebetyg till chefen, och alt det tredje ankommit till generaladjutanten för armåen först lång tid efter kaptenens afförande ur rullorna. Redan d. 22 Nov. 1840. då tre månader från inhändigandet ef kaptenens sednast till chefen insända läkarebetyg förflutit, hade generalen varit betänkt på kaptenens afförande ur rullorna, emedan han ansett 40 Kap. 3 Krigs artiklarne kunna och måhända böra tolkas såsom anbefallande en dylik åtgärd; likväl trodde han sig kunna utan äfventyr uppskjuta åtgärden i förväntar att kaptenen åtminstone, inom den tid 8 samme Koeop. föreskrifver, skulle uppgifvra sin vistelseort till chefen; men då detta icke inom 6 månader skedde, fann generalen sig pligtig att kaptenen ur rullorna afföra och saken till Kongl. Maj:t rap portera. Kapten Cronstrands anmärkning, att ge neralen i sin rapport till Konungen kallat båda likarebetygen lika lydande, förklarar generalen så, att de borde anses lika lydande i sak, och således borde båda af generalen godkännas. Att generalen icke handlat af skadebegär anser han vara styrkt deraf, att han till general-adjutanten för armåen ingifvit rapport om det bref från kapten C., som ankom till generalen omkring 1 månad efter det han kaptenen ur rullorna affört. Emot skrisättet i kaptenens förklaring af d. 2 Maj 4840 hade generalen ingen anmärkniog att göra. Andra delen af general Lefråns förklaring angår ett bref, som kapten C. skref till generalen från Wien d. 3 Mars 1841, med anledning af generalens -befallning, att kaptenen skulle inkomma med rapport angående fullgörandet af sitt uppdrag. Genetalen säger, att kaptenen ganska riktigt efterkommit befallningen, men i slutet af brefvet tillagt åtskilligt, som generalen funnit tadlande, såsom: Härvid trodde jag mig se ej sak, ej tjenstens abästa men personlig förföljelse. — — — — Mig veterligt finnes icke heller någon författning, som Sföreskrifver tjenste-rapporter i det läge, hvari jag Pgenom Kongl. Maj:ts serskildte nådige ordres mig ,här befinner. — — — — Men efter 5 månader på kommendering i främmande land, med 100 Rdr Sv. Bko i understöd, då, efter 4-afgifna ödmjuka prapporter om mitt förehafvande, min Chef ej aktat nödigt att låta mig ens med ett ord veta att någon af dem vore till Sverige ankommen, långt mindre med sin hjelp, sin instruktion, sin ledning, intresserade sig för mitt arbete; då allt nu blifvit personligt, så rådfrågade äfven jeg lagens form, och pjag teg., — — — — bUti Hr Generalens skrifpvelse af den 14, som jag nu har äran besvara, har Hr Generalen i sitt Embetes kall funnit nödigt att ppåminha mig om en Krigs-Artiklarnes , den Hr Generalen dock genast säger nu icke röra mig, menh som gaf anledning till ännu en rad om halfpårsrapporter och ett förutsättande af förnyad försummelsen. Det var då ej nog att mod funnits datt hos Kongl. Maj:t föreslå tjenstens förlust för en Officer, som i 25 år tjent sitt land och sin Koanurg med fullt hjerta och sin yttersta förmåga: mod att föreslå detta yttersta steg, utan att dervid nämna, det denne Officers vandel varit utan klander, att ingen fläck funnits på hans seder, att hans duglighet för Konungens tjenst var vitsordad: pdet var ej nog, att ingen känsla blödde, när f;åga var att lemna den grånade mannen åt skam, armod och förtvitlan för en simpel ringa formsak, för händelsen att en rapport från utrikes ort in pträffat från en sjukling 3 dagar senare, än lagens runda räkning på ett halft år skulle hafva föreskrifvit, denna procedur var ännu matt. Sjelf med egen hand ville Hr Generalen upprifva såret och på samma gång höja glafven öfver en försummelse, den Hr Generalen söker i en osedd framtid. Detta Hr Generalens förfarande har jag ej kunnat se, utan med bestörtning och djup ledsvad. Nu i de af Hr Generalen sjelf åberopade Krigs-Artiklsrpnes, i all krigslydnads namn, vågar jag bedja Hr Generalen, vågar jag högt protestera, att ej blifva pstraffad mer än en gång för samma sak, och alldeles ingen för hvad som ännu icke skett. Generalen frågar vid hvarje af dessa cifationer om en underlydande har rätt att skrifra så tll sin chef, och säger, att han i egenskap af denna chef Icke ken undgå att å kaptenen yrka ansvar, men tillögger, att han som rÄskild person icke ber någon anlefining till missnöje med kaptenen. Kepten Cronstrards svar härå är ganska utförligt, men vi-måste inskränka resumeen till blott det väsendtligaste. Kaptenen fäster uppmärksamheten derpå, att generalen än betraktar kaptenen såsom permitterad, än såsom tjenstgörande; och frågar om, då det sednare verkligen var rätt, emedan kaptenen hade Konungens uppdrag, något skäl före fanps att på kaptenen tillämpa 10 Kap. 3 Krigsertiklarne, om officer, som är borta i sina egna angelägenheter eller som håller sig undan. Kaptenen erinrar, att hans skiljande från tjensten rimligen bordt hafva till följd. att det honom lemnade uppdrag, för hvilket statens pengar blifvit disponerade, måst blifva ofulländadt; ,att generalen icke heller kunnat beordra honom till tjenstgöring, så länge hän hade Konungens serskildta uppdrag, med befallnipg att redogöra inför general-adjutanten för armeen, samt att Konungens skrifvelse dessutom blott innefattade, att kaptenen skulle återkomma till Sverige, icke. till tjonstgöring. Alla dessa distinktioner hade generalen underlåtit att i rapporten till Konungen framställa, och således gifvit saken ett falskt utseende. Sammaledes hade generalen, genom ait icke meddela Konungen läksre-atte sterna. utan helt enkelt kalla dem lika lydande; undanhållit den upplysning de innefsttade om arten af ksptenens sjukdom. Också finner kaptenen det besynnerligt, att. generalen Väl inför Krigs-hofrätten framlagt den ofvan citerade skrifvelsen af d. 48 Mars 4840, hvilkas: uttryck kaptenen äfven sjelf ogillar, men icke det med samma skrifvelse insända tredje läkarebetyget. Kaptenen antar väl, lika med generalen, att sjukdomsförfall böra tid efter annan styrkas, men erinrar, att det förfall, han anmält, just tyder på en långvarig sjukdom, grundlagd i Afrikas brännande klimat, och som gjorde en resa till norden omöj!ig. I alla fall och då Krigs-artiklarne ingenting föreskrifva om ett fortsattsjukdomsörfalls styrkande, syntes det väl hafva varit generalens skyldighet att sntingen med en rad låta kaptenen veta hvad han med afseende härpå fordrade eller åtminstone, innan han utströk kaptenen, förfråga sig hos Konungen huru i thy fall borde förfaras. Nu har, säger kapten Cronstrand, nyssnämnde RÅ cam. talar arm affäring nt rIIllOrna aton hal.