i en skrifvelse kallat den permission, och att kap-
tenen sjelf sid tillfalle begagnat samma ord. Ge-
neralen anser väl laga hinder hafva inträffat för
kaptenen att sig vid permissionstidens utgång till
tjenstgöring inställa, men anmärker, att kaptenen
ej om förfallet ingifvit mer än tvenne läkarebetyg
till chefen, och alt det tredje ankommit till general-
adjutanten för armåen först lång tid efter kaptenens
afförande ur rullorna. Redan d. 22 Nov. 1840. då
tre månader från inhändigandet ef kaptenens sed-
nast till chefen insända läkarebetyg förflutit, hade
generalen varit betänkt på kaptenens afförande ur
rullorna, emedan han ansett 40 Kap. 3 Krigs
artiklarne kunna och måhända böra tolkas såsom
anbefallande en dylik åtgärd; likväl trodde han sig
kunna utan äfventyr uppskjuta åtgärden i förväntar
att kaptenen åtminstone, inom den tid 8 samme
Koeop. föreskrifver, skulle uppgifvra sin vistelseort
till chefen; men då detta icke inom 6 månader
skedde, fann generalen sig pligtig att kaptenen
ur rullorna afföra och saken till Kongl. Maj:t rap
portera. Kapten Cronstrands anmärkning, att ge
neralen i sin rapport till Konungen kallat båda li-
karebetygen lika lydande, förklarar generalen så,
att de borde anses lika lydande i sak, och såle-
des borde båda af generalen godkännas. Att gene-
ralen icke handlat af skadebegär anser han vara
styrkt deraf, att han till general-adjutanten för ar-
måen ingifvit rapport om det bref från kapten C.,
som ankom till generalen omkring 1 månad efter
det han kaptenen ur rullorna affört. Emot skri-
sättet i kaptenens förklaring af d. 2 Maj 4840 hade
generalen ingen anmärkniog att göra.
Andra delen af general Lefråns förklaring angår
ett bref, som kapten C. skref till generalen från
Wien d. 3 Mars 1841, med anledning af generalens
-befallning, att kaptenen skulle inkomma med rap-
port angående fullgörandet af sitt uppdrag. Gene-
talen säger, att kaptenen ganska riktigt efterkom-
mit befallningen, men i slutet af brefvet tillagt åt-
skilligt, som generalen funnit tadlande, såsom:
Härvid trodde jag mig se ej sak, ej tjenstens
abästa men personlig förföljelse. — — — — Mig
veterligt finnes icke heller någon författning, som
Sföreskrifver tjenste-rapporter i det läge, hvari jag
Pgenom Kongl. Maj:ts serskildte nådige ordres mig
,här befinner. — — — — Men efter 5 månader
på kommendering i främmande land, med 100 Rdr
Sv. Bko i understöd, då, efter 4-afgifna ödmjuka
prapporter om mitt förehafvande, min Chef ej aktat
nödigt att låta mig ens med ett ord veta att någon
af dem vore till Sverige ankommen, långt mindre
med sin hjelp, sin instruktion, sin ledning, intres-
serade sig för mitt arbete; då allt nu blifvit per-
sonligt, så rådfrågade äfven jeg lagens form, och
pjag teg., — — — — bUti Hr Generalens skrif-
pvelse af den 14, som jag nu har äran besvara, har
Hr Generalen i sitt Embetes kall funnit nödigt att
ppåminha mig om en Krigs-Artiklarnes , den Hr
Generalen dock genast säger nu icke röra mig,
menh som gaf anledning till ännu en rad om half-
pårsrapporter och ett förutsättande af förnyad för-
summelsen. Det var då ej nog att mod funnits
datt hos Kongl. Maj:t föreslå tjenstens förlust för
en Officer, som i 25 år tjent sitt land och sin Ko-
anurg med fullt hjerta och sin yttersta förmåga:
mod att föreslå detta yttersta steg, utan att dervid
nämna, det denne Officers vandel varit utan klan-
der, att ingen fläck funnits på hans seder, att
hans duglighet för Konungens tjenst var vitsordad:
pdet var ej nog, att ingen känsla blödde, när f;åga
var att lemna den grånade mannen åt skam, ar-
mod och förtvitlan för en simpel ringa formsak,
för händelsen att en rapport från utrikes ort in
pträffat från en sjukling 3 dagar senare, än lagens
runda räkning på ett halft år skulle hafva före-
skrifvit, denna procedur var ännu matt. Sjelf med
egen hand ville Hr Generalen upprifva såret och
på samma gång höja glafven öfver en försummel-
se, den Hr Generalen söker i en osedd framtid.
Detta Hr Generalens förfarande har jag ej kunnat
se, utan med bestörtning och djup ledsvad. Nu i
de af Hr Generalen sjelf åberopade Krigs-Artiklsr-
pnes, i all krigslydnads namn, vågar jag bedja Hr
Generalen, vågar jag högt protestera, att ej blifva
pstraffad mer än en gång för samma sak, och all-
deles ingen för hvad som ännu icke skett.
Generalen frågar vid hvarje af dessa cifationer
om en underlydande har rätt att skrifra så tll sin
chef, och säger, att han i egenskap af denna chef Icke
ken undgå att å kaptenen yrka ansvar, men tillög-
ger, att han som rÄskild person icke ber någon an-
lefining till missnöje med kaptenen.
Kepten Cronstrards svar härå är ganska utförligt,
men vi-måste inskränka resumeen till blott det vä-
sendtligaste. Kaptenen fäster uppmärksamheten
derpå, att generalen än betraktar kaptenen såsom
permitterad, än såsom tjenstgörande; och frågar
om, då det sednare verkligen var rätt, emedan kap-
tenen hade Konungens uppdrag, något skäl före
fanps att på kaptenen tillämpa 10 Kap. 3 Krigs-
ertiklarne, om officer, som är borta i sina egna an-
gelägenheter eller som håller sig undan. Kaptenen
erinrar, att hans skiljande från tjensten rimligen
bordt hafva till följd. att det honom lemnade upp-
drag, för hvilket statens pengar blifvit disponerade,
måst blifva ofulländadt; ,att generalen icke heller
kunnat beordra honom till tjenstgöring, så länge
hän hade Konungens serskildta uppdrag, med be-
fallnipg att redogöra inför general-adjutanten för
armeen, samt att Konungens skrifvelse dessutom
blott innefattade, att kaptenen skulle återkomma
till Sverige, icke. till tjonstgöring. Alla dessa di-
stinktioner hade generalen underlåtit att i rappor-
ten till Konungen framställa, och således gifvit sa-
ken ett falskt utseende. Sammaledes hade genera-
len, genom ait icke meddela Konungen läksre-atte
sterna. utan helt enkelt kalla dem lika lydande;
undanhållit den upplysning de innefsttade om arten
af ksptenens sjukdom. Också finner kaptenen det
besynnerligt, att. generalen Väl inför Krigs-hofrätten
framlagt den ofvan citerade skrifvelsen af d. 48 Mars
4840, hvilkas: uttryck kaptenen äfven sjelf ogillar,
men icke det med samma skrifvelse insända tredje
läkarebetyget. Kaptenen antar väl, lika med gene-
ralen, att sjukdomsförfall böra tid efter annan styr-
kas, men erinrar, att det förfall, han anmält, just
tyder på en långvarig sjukdom, grundlagd i Afrikas
brännande klimat, och som gjorde en resa till nor-
den omöj!ig. I alla fall och då Krigs-artiklarne
ingenting föreskrifva om ett fortsattsjukdomsörfalls
styrkande, syntes det väl hafva varit generalens
skyldighet att sntingen med en rad låta kaptenen
veta hvad han med afseende härpå fordrade eller
åtminstone, innan han utströk kaptenen, förfråga sig
hos Konungen huru i thy fall borde förfaras.
Nu har, säger kapten Cronstrand, nyssnämnde
RÅ cam. talar arm affäring nt rIIllOrna aton hal.
