— Se der, sade han, drägter, som i högsta grad stegra mina misstankar! — Och gör mig det nöjet, min herre, och förtälj mig hvad det är ni egentligen misstänkei? — Medzifl, till en början att namnet: de Pryz, som ni låtit anteckna i dagboken; är ett lånadt ramn? — Jag tillstår det. — Detta är mig nog, jag behöfver icke veta mer om den saken, — Hvad är väl för ondt-uti att resa under ett antaget hamn? då mån med eh dylik förstlällning icke hyser någon elak afsigt. — Det är det viskola se. i — Sluta detta uppträde, min herre! jag skal visa er mitt pass. — 5, det behöfves icke nu mera, Ert pass betyder ingenting för mig, och ni behöfver icke taga fråm det. Alt förskaffå sig falska papper är just ingen konst . . . men vänta bara,se har något, som kullkastar alla tvifvel, och uppdagar den hemlighet ni söker bibehålla! Och borgmästaren, söm, under det bån talade fortsatte sin undersökning, uUPplytte i detsåräm: triumferahide båda sina armar. I den ena Kandem höll han en krona och i den andra en spira af guld. i . — TIstet tvifvel nu mer! jag vet hvem ni är, — Låt då äfven mig veta det, min herre! — Ni är Marie Antoniette af Österrike. — Drouningen? a — Ja, Madame; och ni ämnade emigrera til Schweiz, men jag skall förhindra det, . — Verkeligen! och ni vwisste att drottninit Marie Antoniette skulle fly den genvägen? — Helt visst. Man misstänkte er. afsigt 1 Paris; man hade eljest ej kunnat varsko mig, och ni ser, att min vaksamdget icke förfelat målet. Och ni tänkte kanhända att ni kunde undslippa oss så lätt? Men jag hade goda spejare, och