— Se der, sade han, drägter, som i högsta
grad stegra mina misstankar!
— Och gör mig det nöjet, min herre, och
förtälj mig hvad det är ni egentligen misstänkei?
— Medzifl, till en början att namnet: de Pry-
z, som ni låtit anteckna i dagboken; är ett lå-
nadt ramn?
— Jag tillstår det.
— Detta är mig nog, jag behöfver icke veta
mer om den saken,
— Hvad är väl för ondt-uti att resa under
ett antaget hamn? då mån med eh dylik förstläll-
ning icke hyser någon elak afsigt.
— Det är det viskola se. i
— Sluta detta uppträde, min herre! jag skal
visa er mitt pass. -
— 5, det behöfves icke nu mera, Ert pass
betyder ingenting för mig, och ni behöfver icke
taga fråm det. Alt förskaffå sig falska papper
är just ingen konst . . . men vänta bara,se har
något, som kullkastar alla tvifvel, och uppdagar
den hemlighet ni söker bibehålla!
Och borgmästaren, söm, under det bån talade
fortsatte sin undersökning, uUPplytte i detsåräm:
triumferahide båda sina armar. I den ena Kan-
dem höll han en krona och i den andra en spira
af guld. i .
— TIstet tvifvel nu mer! jag vet hvem ni är,
— Låt då äfven mig veta det, min herre!
— Ni är Marie Antoniette af Österrike.
— Drouningen? a
— Ja, Madame; och ni ämnade emigrera til
Schweiz, men jag skall förhindra det, .
— Verkeligen! och ni vwisste att drottninit
Marie Antoniette skulle fly den genvägen?
— Helt visst. Man misstänkte er. afsigt 1 Pa-
ris; man hade eljest ej kunnat varsko mig, och
ni ser, att min vaksamdget icke förfelat målet.
Och ni tänkte kanhända att ni kunde undslip-
pa oss så lätt? - Men jag hade goda spejare, och