nande åt en verklig folkrepresentation inom landskapen. Ännu flera uppdrogos deråt af Landslagarne. — — 1 sitt äldsta skick visar sig denna representation vid Domareval och i Landslagarne, vid Häradshöfdingeförslagets uppråttande; äfvensom i det rörande bevillning, uti den yngre redaktionen af Södermannalagens Konungabalk befintliga stadgandet. Tolf män inom bhundaret utsågos af Länsmannen att välja Domare. Tolf af häradet valde män egde, enhgt landslagarne, att, jemte Legmannen, till Häradshöldingeembetet föreslå tre män, af hvilka Konungen nämnde en. Bevillnings fastställande uppdrager Södermannalagen åt Konungen, Biskopen och Lagmannen samt de bäste och klokaste män i hvarje lagsaga. Af dessa stadganden är det sistnämnda i alia afseenden minst bestämdt. Det upplyser hvarken om antalet af bemälda, bästa och klokaste män, eller om valsättet. Samtliga öfverensstämma dock beraälda stadganden deruti, att de omtalade, för tillfället utsedde, representanterne valdes hvarken utur, eller af, särskilda stånd. Både valbarhet och jemväl vairätt, så vida denna ej var Konung, Biskop, Lagman eller Länsman öfverlåten, tillkom hvarje sjelfständig medlem af fridsförbundet, såsom sådan. Det bör härvid särskildt anmärkas, att Landslagarnes stadgande om Häradshöfdingefirslaget utgör ett enstaka undantag från den uti samma lagar föröfrigt, i fråga om folkrepresentation inom landskapen, iakttagna rezeln, nemligen att denna representation i bestämda törhållanden skulle utgöras af personer utur särskildta stånd; hvarvid genast möter oss det sedan så ofta återkommande förbållandet mellan frälse och o0frälse, nemligen att antalet af hvardera bör vara Lika stort. Lagmansförslaget skulle, enligt dessa lagar, upprältas af Biskopen med tvenne å klerkernas vägnar, samt tolf af allmogen valda min, nemligen sex hofmän (frälsemän) och sex bönder. Bevillnings fastställande uppdrages i KBr. af d. 7 Apr. 4346 åt Biskop, sex riddare och sex af allmoges. Landslagarne namna Biskop, Lagman, sex hofmän och sex af allmogen, uti hvarje lagsaga. — — De i Lagmansvalet deltagande två klerkerne valdes, såsom hela sammanhanget vwisar, antingen af Presterskapet, Kapitlet eller, å ståndets vägnar, af Biskopen. Presterne voro i allmänhet de förste, som afsöndrade sig till ett särskildt stånd. Tendensen till afsöndringen var gifven i deras förhållande till Romerska stolen. De i Lagmansvalet deltagande frälsemän och bönder valdes gemensamt af lagsagans allmoge: ett namn, som här tydligen betecknar både frälse och ofrälse lekmän. Huruvida bevillningsmän också valdes samfällt, eller om frälse och ofrälse, hvar för sig, valde sina ombud, kan ej med visshet afgöras. Analogien med stadgandet om Lagmansvalet föranleder att tro lagens mening vara, det valet borde förrättas gemensamt. Den under fjortonde och femtonde århundradena allt mäktigare, af de andliges efterdöme uppmuntrade, samt vid de lagoch regellösa Herreeller Riksdagarne utbildade Ståndssöndringen gör deremot sannolikt att, om dylika val verkligen kommit i fråga, frälsemännen särskildt valt sina ombud, och öfverlåtit åt allmogen att välja för sig. De fremmande Konungarne och de Svenska magnaterne öfvertogo dock i allmänhet sjeifve de funktioner, lagen anvisade bevillningsmännen. Desse blefvo således alldeles öfverflödige, och följaktligen äfven välen.q Vi skola i det följande framställa historiken om huru en representation ö ver hela svenska riket uppkom och utbildade sig. (Forts. e. a. g.)